Utvecklingen av stormkarbinen och de moderna automatkarbinerna.

 

av O. Janson

senast uppdaterad 2005-10-12

 

 

Utvecklingen av ett nytt handeldvapen brukar alltid börja med utvecklingen av en specifik patron först. Detta gäller även automatkarbinerna.

Det var först under 30-talet som den tyska vapenindustrin och militärerna insåg att den tyska armépatronen 7,9x57 mm med sS kulan var alldeles för kraftig för sitt behov.

Den bestod ju av en 12,8 gram tung kula med en diameter av 7,9 mm som satt på en hylsa som var hela 57 mm lång. Det var ju samma paket som man använt mot slutet av 1800-talet när man gick ifrån svartkrut till röksvagt krut. De tyska krutsorterna på denna tid var svaga jämfört med de sorter som togs fram under och strax före 1:a Världskriget. Varje krig har ju sina stora vapennyheter. Stridsvagnar, gas, flygplan och framförallt kulsprutor var ju viktiga nyheter för krigföringen under detta krig.

 

Denna kraftiga patron kom väl till sin rätt i dessa kulsprutor. Patronen hade ju en effektiv skottvidd på 2000 meter! Den var däremot olämplig för ett serietillverkat vapen med öppna riktmedel, som användes av den vanlige soldaten. Militären kom underfund med att det vanligaste avståndet för soldaten att avlossa välriktade skott i strid var under 400 m.

Man hade ju redan kommit underfund med att patronen var helt olämplig för de korta karbinerna Kar98a.

Dessa stora patroner var en kvarleva ifrån tiden när man gick ifrån svartkrut till rökfritt krut i slutet av 1800-talet. När man sedan införde S-patronen använde man ett kraftfullare krut. Detta borde ha medfört att hylsvolymen anpassades till dessa nya kraftigare krut precis som man gjort under några år tidigare när man gick ifrån svartkrut till röksvagt.

Den enda nackdelen med en ny mindre patron var ju att man hade fått ytterligare en patron som skulle ha orsakat vissa logistiska problem. Det var denna frågeställning som togs upp av tyskarna i slutet av 1930-talet, men inte förrän nästan 30 år senare av stormakten USA, när de införde den lilla .223 Remington till M16. Sovjet hade lärt sig läxan den hårda vägen under kriget och löste problemet genom att kopiera det ifrån tyskarna.

Under det första Världskriget hade man insett att fullkalibrig gevärsammunition rekylerade kraftigt och var obehaglig att skjuta med för soldaterna. Detta var ju en av anledningarna till att kulsprutepistolen togs fram. För att komma till rätta med detta problem hade man redan 1927 konstruerat en provisorisk kortpatron. I samarbete mellan Mauser och Deutsche Waffen- und Munitionsfabrik (DWM) tillverkades en försöksserie av denna patron. Det blev emellertid inget av detta försök.

 

Olika stater gör anspråk på att var just de som har uppfunnit automatkarbinen. Exempel på detta är ryssarna. Wladimir G. Fjodorow (1874-1966) uppfann en ”Awtomat”. Man experimenterade med den japanska armépatronen (Arisaka) i kaliber 6,5 x 50,5 SR ifrån ryskjapanska kriget. Fjodorow konstruerade en automatkarbin till patronen. Vapnet fick modellåret 1916. Vapnet fick aldrig någon spridning men framför allt så använde den vanlig fullskalig gevärsammunition, så den kan därför inte anses uppfylla kraven som definierar en automatkarbin.

 

Fjodorows M1916 i kaliber 6,5x50 SR
(Arisaka)

 

 

1935 presenterade GECO fabriken vid Karlsruhe-Durlach sin egen patron tillsammans med ett helautomatiskt vapen för Vapenbyrån (HeeresWaffenAmt eller HWaA). GECO hade först gjort en flaskhalspatron 1934-35 i kaliber 7,75 mm med 39,5 mm hylsa och en lång spetsig kula som vägde 9 gram. Kulan hade en hastighet efter 25m som var 695 m/s. Efter tester så minskade man kalibern ifrån 7,75 mm till 7,62 mm. Man fick då en patron som är snart sagt identisk med den Sovjetiska korta patronen som används i Kalashnikovs - Ak47 m.fl. vapen av hela östblocket!

 

Den första maskinkarbinen - Vollmer M35

 

Heinrich Vollmers maskinkarbin M35

Lägg märke till det fina träarbetet och banden runt pipan och deras infästning. Det är samma princip som på K98 ifrån mellankrigstiden.


Först konstruerade GECO patronen 7,75x39 mm och därefter på uppdrag av GECO så konstruerade Heinrich Vollmer (1885-1961) på bara fyra månader den första maskinkarbinen för hel och halvautomatisk eld.

Vapnet kallades för Maskinkarbin M35.
Vapnet var bara 96cm långt och vägde 4,2 kg.
Det var försett med ett 20-skottsmagasin.

Detta var den första serietillverkad maskinkarbinen som bevisligen fungerade på ett tillfredsställande sätt.

1935 konstruerade man fortfarande högkvalitativa vapen som inte var avsedda för massproduktion. Vapnet påminde och hade samma höga klass som karbin 98k ifrån samma tid. Vapnet hade för övrigt många likheter med K98k. Båda vapnen har lång träkolv och båda har handskydd av trä som hålls samman på samma sätt av två band runt pipan.

Vollmer M35 är ett gasomladdat vapen. Det finns en bussning runt pipans mynning. När kulan lämnar mynningen så förs bussningen framåt och genom en hävstång. Kraften går bakåt via en pistong som är dold i trästocken under pipan. Pistongen låser upp och det kvarvarande gastrycket i pipan för slutstycket bakåt. De första vapnen av denna konstruktion hade en eldhastighet mellan 700-1000 skott/minut. Detta visade sig vara alldeles för mycket för detta vapen och i sin tredje modell så hade man minskat eldhastigheten.

Vapnet uppfyllde alla kraven som var ställda av Vapenbyrån och man gjorde en provserie på 25 Maskinkarbiner.
Vapnet fungerade utmärkt men de hade ett stort fel – det var dyrt. Varje vapen i denna serie kostade 4000 Riksmark.

 Den 30 augusti 1938 kom order ifrån högsta ort att försöken skulle läggas ned!

Men historien fortsatte: 

1945 föll GECO fabriken i de anfallande Sovjetiska truppernas händer. De erövrade 20 000 patroner och en Vollmer karbin. 1943 hade de kopierat denna patron (som de kallade obr. 1943g eller 7,62x39 M43) utan att ha ett fungerande vapen till den. Strax efter krigsslutet kom så Kalashnikov med sin berömda konstruktion.

 

Det är en gåta varför Vapenbyrån aldrig antog GECO patronen. Det är lättare att förstå varför man inte satsade på den välgjorda men dyra Vollmer Maskinkarbin.

Hur som helst så förlorade tyskarna tre år av utveckling i sin tävlan med andra länder att göra ett effektivare armévapen. 1938 började man om på nytt med att utveckla en maskinkarbin och en kort armépatron.

 

En ny kort gevärspatron 7,9x33 mm

1938 fick patronfirman Polte i Magdeburg ett kontrakt på att utveckla en ny kort patron. Konstruktionen byggde på den accepterade sS kulan. Detta medförde att man kunde använda befintliga verktyg för att snabbt ta fram en ny patron. Först gjorde man en patron 7,9x35 mm men den ändrades till 7,9x33 mm. Kulan vägde 6,95 gram och var laddad med 1,4 gram krut. 1943 ökades krutladdningen till 2 gram.
Kulhastigheten var först 650 m/s för att efter 1943 bli 685 m/s.

En av anledningarna till att Vapenbyrån föredrog den nya patronen jämfört med GECO:s kan ha varit att de var mycket konservativa och föredrog en patron baserad på 7,9x57 mm hylsan.

 Den 18 april 1938 gav Vapenbyrån Hugo Schmeisser, hos vapen och cykelfirman C.G. Haenel i Suhl, uppdraget att ta fram ett vapen till patronen.

 

Till vänster är ritningen på den patron, som ammunitionsfabriken Polte tog fram.

Den nya patronen: 7,9x33

senare kallades den
Pist. Patr. 43

 Överst ser vi vanliga tyska armépatronen 7,9x57 mm
 Just denna är en S.m.K.L'spur (1944 cdo 41)

 

 

 Underst ser vi den korta gevärspatronen
 eller som tyskarna sa den  kraftiga pistolpatronen 7,9x33
 Pist. Patr. 43

 Här är två askar med Pist. Patr. 43 m. E.

 m.E. står för med stålkärna.

 

 

Den moderna MaskinKarbinens första utvecklingsfas.

Den 18 april 1938 upprättade vapenbyrån en kravspecifikation som bl.a. innehöll följande krav:

Vapnet skulle

  • Anpassas för masstillverkning.
  • Ha en effektiv skottvidd på 800 m
  • Kunna ställas om för att skjuta både hel- och halvautomatisk eld.

 

Det tog två år innan Hugo Schmeisser kunde ta fram ett testvapen åt Vapenbyrån.

Han lyckades övertyga Vapenbyrån om fördelarna med att ha ett borrat hål i pipan för att leda ut gaserna in i ett gasrör med gaspistong för att överföra kraften bakåt ifrån skottet.
Vapenbyrån hade ju under hela 30-talet varit motståndare till denna typ av konstruktion, vilket kunde ses i konstruktioner som MG.34, MG.42, det tyska automatgeväret G41 och Vollmers Maskinkarbin M35.
 

 

 

Faktaruta om Hugo Schmeisser.


Hugo Schmeisser (f. 24 sept. 1884 d. 12 sept. 1953) är en av de viktigaste konstruktörerna av armévapen under 1900-talet, har kallas även Automatkarbinens fader.

Hugo Schmeissers egen far, Louis Schmeisser (1848 - 1917), var också vapensmed och arbetade på vapenfirman Bergmann.
Hugo Schmeisser arbetade först också hos Bergmann. Han blev känd för sina konstruktioner av kulsprutepistoler. Hans mest kända kulsprutepistol var MP18.I, som blev världsberömd under namnet Bergmann efter firman där den tillverkades.

Hugo Schmeisser arbetade i Suhl hos Bergmann sedan tiden före första världskriget fram till slutet på detta krig. Under mellankrigstiden bröt han mot Versaillesfreden och fortsatte att konstruera och bygga vapen i Suhl. Han började samarbeta med den kända firman C.G. Haenel. Senare blev han dess chef.

Han blev tillfångatagen av USA den 3 april 1945, när de ockuperade Suhl.
När USA överlämnade Thyringen en månad senare till den Röda Armén så överlämnades även Hugo Schmeisser till dem av någon outgrundlig anledning. Den Röda Armén tog inte bara över fabrikens chef utan även 10 785 tekniska ritningar som de beslagtog och använde sig av för att själva konstruera vapen.

Den Röda Armén samlade ihop alla som hade arbetat på vapenfabrikerna och tvingade dem att arbeta för sig. De använde honom för att utveckla vapen. Den 24 oktober 1946 fördes han med tåg till Izhevsk. Han arbetade där ifrån 1946-1952 och inget är känt om honom under den tiden. Han återvände åter till Suhl i dåvarande Östtyskland den 9 juni 1952. Han dog i Erfurt av lunghinneinflammation den 12 september 1953. Det finns teorier om att att han inte dog en naturlig död.

Hans firma C.G. Haenel bytte namn låg kvar i Suhl och bytte namn till ”Ernst Thälmann VEB” och fortsatte att producera vapen bl.a. Ak47.

 


 

Källmaterial:

Heeresdienstvorschrift (D.1854/3)

Hans-Dieter Götz / Die deutschen Militärgewehre und Maschinenpistolen 1871-1945. 
Motorbuch Verlag Stuttgart 1974

Smith & Smith / Small arms of the world
A&W Visual library 1960

Karl-Olof Björsell / Göta vapenhistoriska sällskap 1992 småskrift nr 11.

Vapenmuseet i Eskilstuna

Vapenmuseet Mauser i Oberndorf

John Walther / Guns of the third reich
Greehill books, London 2004

Dr. Elmar Heinz / Deutsches Waffen-Journal 2004.

 

 

 


För att läsa vidare om automatkarbinens historia läs vidare här:
Maskinkarbin M35 och den nya patronen 7,9x33
MKB42(H), MKb42(W) >>>
MP43 och MP44 samt StG44 >>>
MKb45(M) samt CETME, H&K och Ak4 >>>

 

 

Åter till sidan med
olika artiklar