Automatgevär modell/42
Ett helsvenskt armévapen
Författare Karl-Olof Björsell
publicerad i Göta
Vapenhistoriska Sällskap 1995.
Foto O. Janson
Uppdaterad 2006-09-30
 |
|
Här ovan syns ett av de få
kvarvarande Ag m/1942
|
 |
|
Här syns ett omändrat förbättrat Ag m/1942B. |
|
Under senare delen av 1890-talet hade flertalet nationer infört repetergevär med ammunition laddad med röksvagt krut. De här vapnen var robusta och fältmässiga och sköt med god precision. Som vi vet införde Sverige ett sådant vapen, mausergeväret, år 1896. Genom sin kvalitet och goda skjutförmåga, kom det att ingå i vapenutrustningen för vårt försvar till in på 1980-talet. Inom den svenska frivilliga skytterörelsen visade mausergeväret sig vara ett utomordentligt tävlingsvapen. Inom försvarsledningen var man nöjd med den armégevärsmodell man antagit. Detta gällde i Sverige så väl som i andra nationer. Därför kom de här gevärsmodellerna att göra tjänst under två världskrig och andra militära konflikter under mellankrigstiden. De förbättringar som gjordes i början av 1900-talet gällde ammunitionen till gevären. Speciellt arbetade man med att få fram flackare kulbanor och övergick i många arméer till patroner med spetskula och hög utgångshastighet. De först antagna projektilerna utgjordes av tunga ogivalkulor - trubbkulor - som hade en lägre utgångshastighet än den lättare spets kulan och därigenom en mera krökt kulbana. Den halvautomatiska pistolen hade också sett dagens ljus under 1890-talet. Med halvautomatisk menar vi att avfyringen av skottet sker genom att skytten för tillbaka avtryckaren. Genom rekylen och krutgasernas tryck verkställes omladdning av vapnet, där en rekylfjäder för in en ny patron i patronläget och reglar mekanismen. Vapnet skjuter halvautomatiskt, så länge det finns patroner i magasinet. Ett halvautomatiskt vapen har en hög momentan eldkraft. Därför kan det tyckas underligt att man inte konstruerade halvautomatiska gevär redan vid seklets början. Det visade sig att man från militärt håll var helt nöjd med repetergevären. De var ju funktionssäkra och fältmässigt användbara. Man fruktade också att halvautomatiska armégevär skulle förleda soldaterna till ammunitions- slöseri. Och sist men icke minst var det besvärligt att konstruera halvautomatiska gevär. Anledningen till detta var den "kraftiga ammunitionen. Under Första Världskriget förekom dock fältmässiga försök med automatgevär bl. a. i Frankrike och Ryssland. Det var dock mera halvhjärtade försök. De pålitliga repetergevären förblev huvudbeväpningen. 1936 införde USA ett halvautomatiskt gevär i sin försvarsmakt (se Göta Vapenhistoriska Sällskaps småskrift nr 5). I Sverige började man omkring 1938 att på allvar intressera sig för att införa ett halvautomatiskt gevär. Inledningsvis inriktade man försöken på att omändra det redan befintliga repetergeväret. Dessa försök miss- lyckades. Det stod ganska snart klart att man måste taga fram en helt ny vapenkonstruktion från början. Därför gick man ut och upp- manade intresserade konstruktörer att inkomma med förslag till automatgevärskonstruktioner. Flera typer kom att prövas ingående. Ett intressant vapen, som prövades, var konstruerat av den finske kaptenen Pelo. Detta vapen var konstruerat efter principen - kort piprekyl. Ett vapen konstruerat med kort piprekyl arbetar på följande sätt. I skottlossningsögonblicket är slutstycket reglat i lås lådan bakom pipan. Patronen av- fyras, varvid den uppkomna rekylen för både pipa, lås låda och slutstycket bakåt. Under den bakåtgående rörelsen reglas slut- stycket upp. Med hjälp aven accelerator - vipparm - får slutstycket en knuff, vilken underlättar utdragandet av patronhylsan, så att denna kan kastas ur vapnet. Därefter föres en ny patron in i patronläget, slutstycket reglas och pipa, låda och slutstycke föres av framföringsfjädern till sitt främsta läge. Skytten kan nu ånyo avfyra vapnet. Kort piprekyl är en mycket funktionssäker konstruktion. Då de rörliga delarna, pipa, låslåda och slutstycke måste glida i någon typ av skena - vagga - blir gevär med denna konstruktion för tunga. Ett halvautomatiskt gevär bör inte väga mer än 4,5 kg. Segrande ur försöken gick en automatgevärskonstruktion, som framtagits av direktör Erik Eklund på AB J.C. Ljungmans Verk- städer i Malmö, där också provexemplaren tillverkades. (Företaget arbetade annars med tillverkning av pumputrustning för petroleumprodukter.) Vapnet antogs som automatgevär m/42. Beteckningen automatgevär är kanske en smula vilseledande. Någon får kanske uppfattningen att det rör sig om ett vapen, som kan avgiva helautomatisk eld. Den korrekta beteckningen borde ha varit halvautomatiskt gevär. I engelskan finner vi beteckningen "Semiautomatic rifle". I svenskan betyder beteckningen automatgevär och automatpistol halvautomatiska vapen. Helautomatiska vapen betecknas med kulsprutegevär eller kulsprutepistol.
|
ag m/42b
|
Tillverkningen av automatgevär m/42 (förkortat Ag m/42) ägde rum vid Carl Gustafs Stads Gevärsfaktori i Eskilstuna under i huvudsak 1943. Beskrivning över vapnet återfinnes första gången i ett särskilt instruktionshäfte från 1943. Från och med 1943 års upplaga av Soldatinstruktion för infanteriet fanns vapnet beskrivet. Totalt tillverkades 30.000 automatgevär m/42. |
|
Teknisk beskrivning över ag m/42 Som flertalet automatgevärs konstruktioner bygger ag m/42 på gasuttagsprincipen. D.v.s. en mindre mängd krutgas tas ut genom en gaskanal i pipans gods och ger kraft till omladdningsprocessen.
Automatgeväret fungerar på följande sätt.
- När vapnet är laddat och klart är slutstycket i
sitt främsta läge och reglat igenom att dess bakre del är nedpressad mot
lådans låsläge. En patron ligger i patronläget. Hanen är upp hakad av
avtryckarstången. När skytten för avtryckaren bakåt, pressar
avtryckarlänken avtryckarstången bakåt. Därvid frigöres hanen och slår
fram emot tändstiftet, som träffar patronens tändhatt varvid skottet avfyras.
Kulan rusar igenom loppet. Se bilden nedan |
 |
| Genom rörelseenergin från krutgasen
fortsätter låsstycke och slutstycke bakåt. Utdragaren drager ut patronhylsan, vilken under den fortsatta bakåtgående rörelsen kastas ur vapnet av den i lådans botten fasta utkastaren. När den bakåtgående rörelsen börjar, pressar också låsstycket ned urkopplaren. Därvid frigöres avtryckarstången från avtryckarlänken. Genom sin fjäder snäpper avtryckarstången fram och kan haka upp hanen, som pressats bakåt av de rörliga delarna. Under den bakåtgående rörelsen hos de rörliga delarna, slut- och låsstyckena, pressas framföringsfjädern samman. När de rörliga delarna nått sitt bakersta läge, pressas de åter framåt av framföringsfjädern. Därvid matas nästa patron i magasinet in i patronläget. I slutskedet av framåtgående rörelsen reglas slutstycket av låsstycket. Samtidigt frigöres urkopplaren, så att dess tryck mot avtryckarlänken upphör. När avtryckaren föres framåt av fjäderkraft, intar avtryckarlänken sitt läge bakom avtryckarstången. Vapnet är nu klart för nästa avfyring. När sista skottet i magasinet avfyrats, stannar de rörliga delarna i tillbakafört läge av slutstycksspärren i lådans botten. Genom patron föraren i magasinet har slutstycksspärren pressats upp och hindrar slutstycket att röra sig framåt. Magasinet kan nu fyllas med två laddramar. |
|
När vi nu behandlar tekniken, bör vi nämna något om ammunitionen till automatgeväret.
Bild 1:3 6,5 mm ammunition, som bland annat användes till automatgeväret. |
|
Från vänster lösa patroner: Patron lös
patron m/14. I mitten patroner med projektil m/41 och med projektil m/94. Arméns Ammunitionsregister för 6,5 HÄR (Acrobat Reader-format pdf) Sedan 1894 hade den svenska försvarsmakten haft 6,5 mm skarp patron m/94 med projektil m/94, som armépatron. Det var patronen med "trubbkulan". Den användes i både geväret och karbinen och senare även! kulsprutor och kulsprutegevär. Sedan en lång följd av år hade de civila ammunitionsfabrikerna laddat patroner med torpedkula åt den frivilliga skytterörelsen. Just torpedkulan uppvisade goda ballistiska egenskaper. 1941 fastställdes en 9 grams torpedkula inom försvarsmakten. Den fick beteckningen projektil m/41. En konsekvens av detta blev att siktet på ag m/42 måste vara omställbart för både projektil m/94 och projektil m/41. Siktet konstruerades därför så att soldaten i fält lätt kunde ställa om siktet på sitt vapen efter den kultyp med vilken hans ammunition var laddad. En liten bild aven spetsig respektive trubbig projektil, visade vilken inställning siktet hade.
|
|
Förbättringsarbeten på ag m/42 När automatgeväret kom i tjänst, visade sig ett antal brister, som måste avhjälpas. Gasröret, som transporterade krutgas från pipan, var gjord av stål. Det utgjorde ett slutet system, som ej kunde rengöras i fält. En följd av detta var att gaskanalen rostade, då vapnet efter beredskapen lades upp i mobiliserings förråd. Nedtecknaren av dessa rader erinrar sig vad som hände vid ett skyttekompani våren 1951, då truppen utförde sin första skarpskjutning med ag. Vid de första två tre skotten fungerade inte omladdningen. Istället sprutade en rostfärgad smörja ur gasröret. Först sedan detta blåsts rent av krutgas, fungerade den halvautomatiska mekanismen. Detta bekräftade att gasröret borde tillverkas av rost- beständigt material. En annan brist var fästanordningen för magasinet. Den utgjordes av en enkel spärr, som höll en spärr klack på magasinet i läge i vapnet. Denna spärr kunde lätt påverkas oavsiktligt av soldaten, så att magasinet tappades. Alltså måste fastsättningen av magasinet förstärkas. Ursprungsmodellen till läskstången på ag m/42 var speciell. Den bestod av ett rör i vilket en tunnare stålstav var inskruvad. När loppet skulle rengöras, skruvades läskstångsröret ur vapnet. Den inneliggande stålstaven skruvades ur och vändes så att den andra ändan kunde skruvas fast i röret. Läskstången blev nu så lång att den nådde igenom pipan. I ena ändan av stålstaven fanns hål för draglapp och gängor för borstviskare. Praktiken visade att en robustare läskstång skulle vara lämpligare. Vid laddning och "patron ur" manövrerades dessa operationer med hjälp av kåpan. Den var försedd med små räfflade ytor för att handen inte skulle halka då handgreppen utfördes. Under vinter förhållanden visade det sig emellertid att det fordrades kraftigare grepp på kåpan. Stelfrusna fingrar och behandskade händer halkade lätt på de räfflade ytorna. Under första hälften av 1950-talet genomfördes förbättringsarbeten I på automatgeväret. Det så reviderade vapnet fick beteckningen "automatgevär mi 42 B". Det skiljer sig från ursprungs modellen på följande punkter a) Vapnet utrustades med ett gasrör av rostbeständigt material. b) Magasinet försågs i sin främre del med en magasinshake, som på ett säkert sätt höll magasinet på plats. Den tidigare magasinsspärren och klacken i magasinets bak kant bibehölls. c) Framföringsfjädern förstärktes så att två trådar tvinnades i ihop. Av dem formades sedan spiralfjädrarna. Dessa var på vapnet två till antalet och sammanhölls med ett stålrör - skarv hylsan. d) Läskstången byttes ut mot den läskstång, som användes till gevär m/38. Det var en avkortad variant av läskstången till det gamla mausergeväret modell 1896. e) Kåpan slutligen försågs med två kraftiga grepp knappar - en på vardera sidan. För att patronhylsorna skall kastas ut i rätt vinkel och ej bucklas, då de slog mot kåpans framkant, påmonterades en hylsbuffert av gummi. Genom att hylsorna inte bucklades till, kunde de återanvändas och laddas om till lösa patroner eller annan övningsammunition. |
 |
| Här syns vänster sida på den första modellen av Ag m/42 som inte är förbättrad. Siktet, greppen och magasinet är annorlunda som synes. |
 |
 |
| Här är ett magasin för den första ursprungliga modellen ag m/42. | Och här är ett "förbättrat" magasin som är försett med låsning både fram och bak på magasinet. |
 |
| Här ser man tydligt hur detta magasin är lätt att ta loss som på de ryska automatgevären. Den svenska militären var rädd att magasinet skulle komma bort så det ändrades så att det blev mycket svårare att ta loss. |
Ag m/42b
|
Ag m/42 kunde också användas som stötvapen. Det försågs då med bajonett m/96 - alltså den bajonett, som användes till gevär m/96. Till vapnet fanns förutom en gevärsrem med tilläggshake ett fodral med verktyg och reservdelar.
I detta ingick den vanliga dubbla oljedosan med en borstviskare, en universalnyckel, en patronlägesläsk omvirad med blånor och en oljeflaska för att droppa olja på patronerna vid avbrott i eldgivningen. Slutligen fanns ett litet plåtetui innehållande reservdelar. Däri ingick ett tändstift med fjäder och tändstiftspinne. Vidare fanns två patronutdragare i reserv jämte utdragarstift och intryckningsdon för demontering av utdragarna. I fredstid utdelades lös- skjutningsanordningar med vars hjälp vapnet fungerade halvautomatiskt, då man sköt med lös ammunition. Laddning och isärtagning av automatgeväret Först en grundregel! Vid laddning skall vapnet vara osäkrat (säkrings spärren till vänster). I alla andra lägen skall vapnet vara säkrat (säkringsspärren till höger). Alla handgrepp skall utföras med bestämdhet.
Bild 1:7 Manövrering av automatgeväret sker med hjälp av kåpan och den längst bak på kåpan placerade låsstyckshaken
Bild 1:8 Vid påfyllning av magasinet med hjälp av
laddram vickas ramen i läge som bilden visar. När vapnet skall laddas föres säkrings spärren till vänster. Kåpan föres framåt till dess låsstyckshaken griper in i sitt läge i låsstycket. Kåpan med vidhängande slut- och låsstycken föres nu bakåt så långt detta går. I bakersta läget pressar en klack på säkrings spärren låsstyckshaken ur läge. Låsstycke och sluts tycke pressas framåt av framföringsfjädern men stoppas av slutstycksspärren, då magasinet är tomt. Nu kan magasinet fyllas med två patronknippen. Det går också att trycka ned patronerna en och en i magasinet. Efter påfyllning med patroner föres kåpan framåt och därefter bakåt. Låsstyckshaken drar därvid de rörliga delarna bakåt. Slutstycks- spärren frigöres och sänkes med hjälp av sin fjäder. När kåpan når sitt bakersta läge lossar låsstyckshakens grepp och de rörliga delarna pressas framåt. Därvid matas en patron in i patronläget. Vapnet är laddat och klart för avfyring.
Bild 1:9 Om skytten vill göra "patron ur" och tömma vapnet på ammunition förfares på följande sätt. - Säkringsspärren föres till höger. Kåpan tryckes framåt som vid laddning. När den åter föres bakåt följer patronen i patronläget med ut och fångas upp av högra handen. Denna rörelse upprepas till dess samtliga patroner tagits ur vapnet. För att slutstycksspärren inte skall hindra slutstycket pressas patronföraren ned med vänstra handens tumme. Kåpa med de rörliga delarna föres till sitt främsta läge varefter kåpan frigöres genom att låsstyckshaken tryckes in av högra handens tumme. Kåpan släppes tillbaka till sitt bakersta läge. Efter detta osäkras vapnet varefter avfyring sker. Om vapnet av misstag är osäkrat när vänstra handens tumme för ned patronföraren kan slutstycket av misstag slå fram och tummen komma i kläm mellan pipans bakplan och de rörliga delarna. Det är en synnerligen smärtsam upplevelse! Bland soldater utrustade med ag mi 42 var "Ag-tumme" en plågsam realitet. Det är viktigt att vara noggrann med säkringsspärrens läge. Vid isärtagning av vapnet föres kåpan till sitt främsta läge. Säkrings- spärren ställes i mittläge varefter bakstycket lyftes ur vapnet. Lås- styckshaken på kåpan tryckes in varefter högra handen för kåpa med vidhängande framföringsfjäder bakåt ur vapnet. Höger hand fattar om låsstycket och drager de rörliga delarna bakåt ut ur vapnet. Låsstycke och slutstycke skiljes åt. Magasinet tages ur vapnet genom att magasinshaken pressas bakåt och magasinsspärren föres framåt varefter magasinet drages ut ur sitt läge. Sammansättning sker i omvänd ordning. Då slutstycke och låsstycke införes i vapnet måste hanen pressas ned i lådan, så att den inte hindrar de rörliga delarna att glida fram till främsta läget.
Vidare arbeten på automatgeväret Under 1950-talet genomfördes också försök att bygga
en automat karbin till fallskärmsjägarna med automatgevär m/42B som bas.
Denna försöksmodell fick beteckningen automatkarbin FM/54.
|
||||
 |
| Svensk Automatkarbin Ak FM/57 - klicka på
bilden för att se den mycket större. Bilden är tagen på Vapenmuseet i Eskilstuna. |
| Det ovan beskrivna vapnet antogs aldrig. Man
intresserade sig nu för att anskaffa en automatkarbin, som även kunde avgiva
helautomatisk eld. Erfarenheterna från FN-insatsen i Kongo visade fördelarna
med just en sådan automat karbin och dess ammunition i kaliber 7,62x51 även
kallad 7,62 NATO. En patron i denna kaliber antogs och fick beteckningen 7,62 mm
patron 10, projektil. En automatkarbin av tysk konstruktion i den kalibern
antogs och fick beteckningen automatkarbin eller förkortat Ak 4. Detta hade
till följd att ag m/42B utmönstrades i den takt de kunde ersättas med Ak4:or
samt då tillräckliga lager av 7,62 mm ammunition anskaffats. En del ag m/42B,
som var i gott skick såldes utomlands till firmor, som försåg vapensamlare
med utrangerade armévapen.
Via dem har en hel del ag m/42B funnit vägen åter till hemlandet och hamnat i privata vapensamlingar. De mer förslitna vapnen har enligt uppgift skrotats. |
|
En mer udda användning av ag:et är dess användning som inskjutningsvapen på 9 cm pansarvärnspjäs 1110. Kalibern på inskjutningsvapnet är 7,62 mm. I löstagbara magasin laddas spårljusammunitionen, som har samma projektilbana som pjäsens pansarspränggranat. Skytten börjar bekämpningen av ett pansarfordon genom att skjuta in sig med inskjutningsvapnet. När han ser att elden ligger rätt, kopplar han om en omställare. Nästa gång han trycker på avtryckaren avfyras pansarspränggranaten. Avslutningsvis kan nämnas att bland annat Egypten en
gång antog en variant av Ljungmans automatgevär i kaliber 7,92 x 57.
|
|
|
|
Ovan är en Hakim i 7,92x57 |
