FG42 av en tidig modell.

Foto ifrån Töjhus museet

 

FG 42 - Fallschirmjägergewehr 42

även kallat FjG42

Det tyska fallskärmsjägargeväret 

av O. Janson

 

 

 

FG.42 Tidig modell

 

 

Historisk bakgrund:

 

Det är bra att känna till ett vapens historiska bakgrund  för att förstå varför ett visst vapen har utvecklats som det har.

Ett av de mest eftersökta och omskrivna vapnen ifrån 2:a Världskriget är det tyska Fallskärmsjägarnas vapen FG42.

 

Tyskland hade ingen samlad övergripande instans som samordnade den tyska rustningsindustrin. Det fanns heller ingen samordning när det gällde att prioritera och ta fram olika typer av vapen. Varje vapengren kunde agera på egen hand.

 

Fallskärmsjägarna tillhörde inte den tyska armén utan lydde under flyget OKL (Oberkommando der Luftwaffe = OKL).

 

Fallskärmsjägarna var ett helt nytt truppslag. Tyskarna ställde stora förhoppningar till dem eftersom de passade väl in i den snabba mobila tyska krigföringen.

 

Dessa elittrupper flögs oftast in ifrån sina baser till operationsområdet och var då tvingade att ha med sig all utrustning. De hade framgångsrikt deltagit i anfallet på Norge för att sätta in trupp över hela kuststräckan och för att besätta Holland och Belgien.

 

Luftwaffe och fallskärmsjägarna ställde ju helt andra krav på sin utrustning och vapen än vad de markburna trupperna gjorde.

Detta gällde för såväl trupper som piloter. En av de viktigaste punkterna var att utrustningen skulle var så liten och helst så lätt som möjligt.

 

Den största operationen som de tyska fallskärmsjägarna gjorde under kriget var ockupationen av Kreta.

 

Den 20 maj 1941 kl. 07:15 landsattes de första tyska fallskärmsjägarna på Kreta. Kreta försvarades av 32 000 man, huvudsakligen australiensare, nyzeeländare, Middle East Commando samt 10 000 dåligt utrustade greker.

 

Befälhavare var den tyske Luftwaffe generalen Student. Kreta anfölls av den 7:e fallskärmsjägardivisionen, 5:e alpjägardivisionen och av det 6:e infanteriregementet.

 

Luftwaffe generalen Kurt Student.

 

Ögonvittnen beskrev luftlandsättningen ”som de granna ballonger som släpps upp mot taket i en festsal”. Fallskärmarna hade olika färger. Officerarna hade rosafärgade, underofficerare hade svarta, förnödenheter hade gula och vapen och ammunition hade vita fallskärmar. Fallskärmskärmsjägarnas stridsgrupper  var beväpnade med kulsprutepistoler MP38/40, karbiner 98k och kulsprutegrupper om tre man som bemannade en kulspruta. Kulsprutorna var av två typer MG.34 och Solothurn (Rheinmetall). Den 1 juni var slaget om Kreta över.

Tyskarna led stora förluster redan under inledningsfasen. Många av de tyska fallskärmshoppar sköts redan när de i fullt dagsljus var på väg ned mot marken med sina fallskärmar. Efter några dagars intensiva strider så erövrade tyskarna Kreta.

 

Kulsprutan MG.34 på Kreta

Olika utrustningsdetaljer som användes av de tyska fallskärmsjägarna som kallades för "De gröna Djävlarna"

  • Hjälmen var som en vanlig tysk hjälm men med avskurna brätten runt om.

  • De hade en särskild gravitationskniv med ett blad som föll rakt ut framåt av sin egen tyngd.
    De två knivarna till höger är av den första modellen, medan den längst till vänster är isärtagbar och av senare modell.

  • Ett fallskärmsjägarmärke att bäras på uniformen av tyg som bars vid fallskärmshopp och i flygplan

  • Ett fallskärmsjägarmärke att bäras på uniformen av metall när de inte stred.

 

 

 

De allierade förlorade den oerhörda mängden av 12 254 soldater ifrån samväldet och 5 255 grekiska. Dessa blev tillfångatagna medan 1751 stupade och 1751 sårade. Till detta kom 1828 döda och 183 skadade hos den brittiska flottan.

 

De tyska förlusterna erkändes till 6 200 man varav 3714 stupade och 2494 skadade. Denna siffra torde vara allt för låg.


Det är okänt hur många av civilbefolkningen som dödades under striderna eller under striderna efteråt med partisanerna. Många greker mördades av tyskarna i repressalierna för partisanernas anfall.

 

 

Denna operation var de tyska fallskärmsjägarnas största seger men var samtidigt mycket kostsam för dem i form av förluster för soldaterna. Förlusterna var i själva verket så stora att Hitler förbjöd att använda dem till sådana operationer för resten av kriget.
I fortsättningen kom de att i huvudsak verka på marken. Det fanns åtta divisioner fallskärmsjägare Två grundades mot slutet på kriget).
Fallskärmsjägarna stred framgångsrikt men med stora förluster på östfronten och under slaget om Ardennerna.

 

 

Inspektion av fallskärmsjägare på Kreta. Lägg märke till vapnen - Kar98k

 

 

 

Fritagandet av Benito Mussolini

 

Den enda större spektakulära insats som fallskärmsjägarna gjorde under kriget efter Kreta, var den 12 september 1943 då den beryktade SS-översten Otto Skorzeny (ifrån SS-divisionen Liebstandarte Adolf Hitler) anföll hotellet Gran Sasso, som ligger högt i Alperna och befriade Benito Mussolini ur hans husarrest. Endast fåtalet skott avlossades under hela den operationen.  

 

Skorzeny ses till vänster om Mussolini på bilden nedan.

foto Bundesarkiv

 

Bilden till vänster är tagen den 12 september 1943 vid Gran Sasso. (Foto ur egen samling)

 

 

Det är en FG42 av den första modellen hängande upp och ner över axeln med pistolkolven i armhålan. Man kan se att kolven med kindstödet är av samma typ som den första modellen och hur magasinet sticker ut på vapnets vänstra sida 
(i höjd med glidflygplanets cockpit). Jämför med bilden under till vänster.
Om han hade burit vapnet på vanligt soldatmanér med mynningen uppåt så skulle magasinet huggit honom i ryggen.
Detta är förklaringen till varför han bär vapnet med mynningen nedåt.


I bakgrunden på bilden så syn berget och glidplanet som han landade med.

 

 

Här på bilden syns tre (3) FG42 av den tidiga modellen. Två står på marken mellan de två fallskärmsjägarna till vänster och en alldeles till höger om dem. FG42 som står längst till vänster är utrustad med kikarsikte. Den tredje FG42 skymtar man kolven på. Den hänger på ryggen av soldaten längst till höger som inte är med helt i bild.  Även denna bild är tagen den 12 september 1943 vid Gran Sasso.                                                                                                                                                                     foto Bundesarkiv

 

 

 

FG 42 - Fallschirmjägergewehr 42.

 

Som en följd av operationen på Kreta insåg tyska Luftwaffe att de behövde en bättre beväpning för sina soldater.

De tyska fallskärmsjägarna behövde bättre effektivare vapen. De flesta var utrustade med karbin 98k eller kpistar.

  • Kar 98k hade för svag eldkraft och

  • Kulsprutepistolerna hade för kort räckvidd.

  • Kulsprutorna var för tunga.

 

Luftwaffe behövde ett enhetsvapen lätt och smidigt för att passa de fallskärmsjägarna med enhetlig gevärsammunition till alla soldater.

Överstelöjtnant Otto Schulz var den drivande kraften bakom projektet och han som sammanställde kravspecifikationen på det nya vapnet.

  • Vapnet skulle fungera som ett gevär, men kunde skjuta hel och halvautomatisk eld.

  • Vapnet skulle vara ha ett löstagbart stort magasin.

  • Vapnet skulle vara kort, inte längre än en meter och inte väga mer än Kar 98k.

  • Pistolkolven skulle vara starkt vinklad för att fallskärmsjägarna skulle kunna använda sitt vapen under en luftlandsättning.

  • Vapnet skulle ersätta kulsprutepistolen, geväret och kulsprutan. 

  • Ammunitionen måste vara den klassiska gevärs och kulspruteammunitionen 7,92x57sS.

 

Till en början ville Luftwaffe samarbeta med armén i frågan. Armén förkastade förslaget eftersom de ansåg att en sådan konstruktion var omöjlig att göra. De hade lärt sig att ett lätt vapen, som använder kraftig gevärsammunition och som dessutom skjuter helautomatisk eld är omöjligt att kontrollera.

 

 

Ovan är en bild på en tidig FG42 ifrån hösten 1943

 

Konstruktion

 

OKL kontaktade nu de stora vapentillverkande firmorna i Tyskland. Det var bara Rheinmetall och Krieghoff som nappade. OKL valde Rheinmetalls konstruktion som var konstruerad av den duktige konstruktören Louis Stange (1888-1971). Han är känd för sina två konstruktioner MG.34 och FG.42.

Vapnet innehåller inga nya konstruktioner, men består av ett antal tidigare aldrig sammanförda fina konstruktioner.

 

Det grundläggande konstruktionsarbetet gjordes i Rheinmetall-Borsig fabriken i Sömmerda, men själva produktionen skedde i Krieghoffs fabrik i Suhl. Vapnen är stämplade med ”fzs”.

 

 

Mekanism:
FG42:s slutstycksmekanismen är en kopia på den berömda engelska Lewis lätta kulspruta, som hade imponerat mycket på tyskarna under första världskriget och t.o.m. fått dem att bygga om sin tunga kulspruta ifrån MG08 till MG08/15.

 

Gasomladdning:
Omladdningen i FG42 sker med hjälp av en kort gastpistong. När kula är nära mynningen så tappas en del krutgaser av genom ett hål i botten på pipan. Dessa gaser träffar en gaspistong som påverkar slutstycket bakåt så att den tomma hylsan kan dras ut.

 

Detta kan ses på ritningen här under.

 

 

Här ovan ser vi vapnet strax efter att skottet har avlossats. Kulan har just lämnat loppet. Krutgaserna har drivit gaspistongen bakåt. Denna i sin tur har frigjort låsningen så att slutstycket kan börja röra sig bakåt.

 

Avtryckare:
Avtryckarmekanismen är ovanlig genom sin metod att välja enkelskott eller automateld. Den har två olika hack för avtryckarlänken.
Vid enkelskott så är slutstycket stängt över patronläget och låst. Slagstiftet, i slutstycket, kan endast nås av avtryckarlänken om avtryckaren trycks in. Vid automateld så skjuter vapnet ifrån öppet slutstycke. Slutstycket frigörs då från sitt bakersta läge när avtryckaren trycks in.

 

 

Här ovan ser vi en bild på omställaren som styr enkelskott, säkrat läge eller  helautomatisk eld. På bilden ovan är mekanismen säkrad.

Här ovan ser vi hur säkringen är i säkrat läge - rakt ned

 

Här ovan ser vi hur säkringen är framsvängd i läget för enkelskott.

Här ovan ser vi hur säkringen är tillbakasvängd i läget för automateld.

 

Enkelskott.

 

Här ovan ser man hur mekanismen fungerar med enkelskott. Slutstycket är stängt och reglat. När skytten trycker på avtryckaren frigörs endast slagstiftet som avfyrar patronen som redan ligger i patronläget.

 

Enkelskott:
När omställaren står svängd framåt kan vapnet skjuta enkelskott och när omställaren pekar rakt ner så är vapnet säkrat.
När magasinet är tomt så stannar slutstycket upphakat. När det tomma magasinet sedan tas ur så far slutstycket fram och låser över ett tomt patronläge. När ett fullt magasin förs in så måste man på nytt göra en laddningsrörelse med mekanismen innan man kan börja skjuta på nytt.

Denna konstruktion med att skjuta enkelskott med slutstycket i framfört läget i avfyrningsögonblicket ökar precisionen avsevärt.

 

Helautomatisk eld.

 

Här ovan ser man hur mekanismen fungerar med helautomatisk eld. Slutstycket är upphakat för att skjuta automateld. När skytten trycker på avtryckaren kommer slutstycket att slå fram och slagstiftet att antända patronen som förs in i patronläget.

 

Automateld:
Omställaren sitter på pistolgreppets vänstra sida. När omställaren står svängd bakåt kan vapnet avge helautomatisk eld. Denna konstruktion medför inget ovanligt om man skjuter automateld och skall byta magasin. När magasinet är tomt stannar slutstycket i öppet läget och när ett nytt sätts i så är det bara att trycka på avtryckaren för att skjuta.

Denna konstruktion med att skjuta automateld med slutstycket i tillbakafört läget försämrar precisionen men minskar risken för att vapnet skall börja skjuta av sig självt och patronsprängning när patronläget är mycket varmt på grund av eldgivning.

 

Kolv, pistolkolv och framstock:
Kolven är gjord av pressad plåt. De första prototyperna hade kolven tillverkad av kvalitetsstål. Den visade sig för vek varför den förstärktes genom att förses med nio vertikala veckade räfflor. Vapnet är rakt utan någon kolvvinkel för att minimera uppkasten vid rekylen, precis som de tyska kulsprutorna ifrån mellankrigstiden. Vapnet har infällbara höga sikten.
Pistolkolven är kraftigt vinklad på den första modellen av FG42 för att kunna skjutas med i vinkel nedåt och för att lättare kunna kontrolleras vid automateld. Fallskärmsjägarna hade ju blivit beskjutna under sin nedfärd till marken på Kreta. Tanken var att de skulle kunna skjuta när de fortfarande hängde i luften.  Framstocken är gjord av trä. Vapnet har fast monterade benstöd strax framför lådan.

Vapnet använder 10- eller 20-skotts magasin som stoppas in vågrät på vänster sida av lådan. Vapnet är försett med en vändbar spikbajonett som monteras under pipan.

Vapnet visade sig vara mycket svårkontrollerat med kraftig rekyl. Vapnet var därför försett med en mynningsbroms.

 

Konstruktionen med det horisontella magasinet gjorde vapnet klumpigt och obekvämt att bäras med isatt magasin. Detta medförde att fallskärmsjägarna föredrog att bära vapnet oladdat utan magasin! Detta handhavande fel medförde att smuts att komma in i den oskyddade mekanismen med eldavbrott som följd.

 

FG.42 togs fram samtidigt som Stormkarbinen Mkb42 som senare blev StG44.

 

Maskinkarbinen eller Stormgeväret som det senare döptes om till hade många enkla tekniska lösningar och var en robust konstruktion.  De båda vapnen FG.42 och Mkb.42 hade likvärdiga prestanda. Teoretiskt sett så är den stora 7,92x57 patronen med den tunga sS kulan överlägsen, men beroende på den mycket korta pipan hos FG.42 så förlorar kulan i hastighet så att den närmar sig 7,92x33 patronen.

Däremot så är rekylen, mynningsflamman och mynningsknallen avsevärt högre hos FG.42 än hos ett vanligt armégevär!

Stange tvingades göra olika tekniska lösningar för att komma tillrätta med dessa tre problem. Den lilla teoretiska fördel som den större patronen hade vägdes upp av att soldaten kunden bära med sig mer ammunition utan att det vägde mer och att Stormkarbinen hade högre magasinskapacitet.

Dessa tre problem blev outhärdliga för soldaten vid helautomatisk eldgivning. De medförde att konstruktionen fick göras om tre gånger innan vapnet blev fältmässigt.

 

Pipan hos FG.42 är 1 dm kortare  jämfört med K 98k. Allt krut har inte hunnit brinna färdigt förrän pipan tar slut. Detta betyder att vapnet avger en större mynningsflamma.

 

Detta har flera nackdelar.

  • En är att vapnet blir lätt att upptäcka i mörker.

  • En annan ännu större nackdel är att rekylen ökar med fler utströmmande gaser.

  • Det tar längre tid för skytten att hämta ned vapnet för att avge ett andra skott.

  • Mynningsknallen ökar.

  • Soldaten blir skotträdd och träffar sämre.

Detta var saker som tyska armén hade kommit underfund med när de sköt med karbin Kar98az jämfört med geväret Gew98.

 

 

Vapnet hade många barnsjukdomar och förbättrades kontinuerligt under produktionen. Detta försenade massproduktionen. En rapport ifrån ”Special Utskottet för Kpistar och Maskinkarbiner” (Sd. Au. MP u. MKb) berättar  i mitten på juli 1944 att endast 250 vapen hittills har levererats. Det finns olika uppgifter om hur många vapen som producerades. Truppförsök utfördes. Man kom fram till att vapnet behövde förbättras på många punkter. Det var ont om förädlat stål. Man övergick till att använda vanligt kolstål, men det medförde att konstruktionen måste förstärkas för att hålla och vapnet blev tyngre.

 

En del samlare har delat upp tillverkningen i modell 1,2 och 3, men tyska originaldokument visar att vapnet helt enkelt har kallats ”Fallschirmjägergewehr 42” kort och gott och man har alltid hänvisat till den senaste konstruktionen.

 

Trots att det var Rheinmetall som konstruerade FG.42 så blev det Krieghoff som kom att tillverka vapnen i fabriken i Suhl. Vapnen är stämplade med ”fzs”. Till en början var det Rheinmetalls konstruktion utan modifieringar. Dessa FG.42 kallas ofta för den tidiga modellen.

 

 

 

 

Den tidiga modellen.

 

 

Ovan är en bild tagen i december 1943 på en mycket tidig FG42 . Det är den allra första modellen. Kolven saknar förstärkningarna.. Framstocken är helt slät. Lägg märke till magasinets horisontella placering alldeles framför skyttens ansikte.

 

Till vänster är en bild ifrån hösten 1943 som
visar hur kinden hamnar på kolven och den höga visirlinjen.

 

Vapnet nedan är också första modellen men nu har kolvförstärkningarna tillkommit i form av vertikala veck i plåten.

 

 FG42 av den första modellen. Axelstöd av plåt, kraftigt vinklad kolv och den gamla typen av kompensator.

 

Rekylbromsen var av en enkel konstruktion med en kopp över som skulle fungera som en ljuddämpare.

 

Pistolkolven lutar som synes starkt bakåt. Tanken bakom detta var att Fallskärmsjägaren skulle kunna skjuta medan han singlade ned i sin fallskärm. Detta visade sig vara en utopi. Vid soldatprov som gjordes visade det sig att vapnets kraftiga rekyl påverkade fallskärmsjägarens fall negativt. Redan den första eldskuren ifrån vapnet gjorde så att fallskärmsjägaren kom i våldsam svängning åt alla håll och han riskerade att störta med intrasslade linor. En annan bidragande orsak till detta var att tyska fallskärmsjägare hade sin fallskärm fastsatt endast på en punkt och det var på ryggen, till skillnad ifrån de engelska som hade två band, ett ifrån varje axel. Den tyska upphängningsanordningen gjorde att fallskärmssoldaten lutade starkt framåt.

 

Redan den första eldskuren ifrån FG42 gjorde att fallskärmsjägaren kom i våldsam svängning åt alla håll och han riskerade att störta med intrasslade linor. En annan bidragande orsak till detta var att tyska fallskärmsjägare hade sin fallskärm fastsatt endast på en punkt och det var på ryggen, till skillnad ifrån de engelska som hade två band, ett ifrån varje axel. Den tyska upphängningsanordningen gjorde att fallskärmssoldaten lutade starkt framåt.

                                                                                                                                                                                                                                                                     foto Bundesarkiv

 

Här ser vi tydligt det starkt lutande pistolgreppet och det oskyddade hålet på sidan för magasinet. Lägg märke till att det saknar lucka.

 

Här syns utkastningshålet för tomhylsorna. Lägg märke till urtaget i lådan som gör det möjligt att ladda magasinet med vanliga patronramar.
Det lilla hålet i pistolkolven härrör ifrån gransplitter.

 

 

 Här ser vi vapnet FG42 isärtaget fältmässigt i sina huvudsakliga delar.

 

December 1943. Demonstration för Luftwaffepersonal hur FG42 av den första modellen tas isär.

foto Bundesarkiv

 

Ändringar
 

Konstruktionen av rekylbromsen visade sig otillräcklig. Den modifierades och gjordes bättre.

Överst ser vi rekylbromsen till modell 1. Den skulle  även fungera som ljuddämpare.

Underst ser vi rekylbromsen ifrån den senare modellen

Pistolkolven ändrades och rätades så att den fick en mer konventionell lutning.

Överstelöjtnant Schulz hade lämnat försöksvapen till arméns WaA för provskjutning. Han berättar att de fick tillbaka vapnet helt sönderskjutet. Vapnet krävde förstärkning.

 

 

Den senare modellen.

 

Krieghoff konstruerade om Rheinmetalls konstruktion. Rekylen var fortfarande för kraftig. För att komma tillrätta med detta så så förlängdes gevärskolven så att rekylfjädern, som fungerar vid helautomatisk eld, kunde bli längre. Vapnet blev då längre och tyngre. Detta tillsammans gjorde att eldhastigheten minskade och vapnet blev något lättare att kontrollera vid helautomatisk eldgivning. Detta blev den tredje modellen.

Här ovan är en bild med StormGeväret StG44 (MP44) överst och FG42 av den tredje modellen underst.
(Bild ifrån numera stängda Vapenmuseet i Eskilstuna.)

 

Ändringar ifrån ursprungsmodellen:

  • Kindstödet blev en träkolv i stället för plåt.

  • Vapnet fick en ny rakare utformning på pistolkolven. Den gjordes nu av plastmaterial.

  • Benstöden flyttades fram till mynningen på vapnet för att öka stabiliteten.

  • Vapnet förseddes med en gasregulator för att kunna anpassas till olika klimat och olika ammunition.

  • Avtryckaren monterades i ett paket som kunde tas loss ifrån vapnet.

  • Man la till en luckor över hålet där magasinet skulle sättas in och man la till en hyllsbuffert.

  • Lådan hade förlängts för att mildra materialförslitningen på vapendelarna vid rekylen.

  • Mynningsbromsen ändrades och förbättrades.

  • Vapnet blev längre, större och tyngre.

Strängt taget var det bara bajonetten som förblev oförändrad!

 

 

FG42 av den senare modellen som konstruerades av Krieghoff.

foto Kenneth Keilholz

 

Lägg märke till de dubbla skyddsluckorna för magasinets hål. Vapnet är utrustat med kikarsiktet ZF4.

 

En välutrustad tysk fallskärmsjägare i krigets slutskede. Han är utrustad med den senare modellen av FG42.
 Förmodligen är bilden arrangerad i propagandasyfte. Det är endast självmordskandidater som har en låda med apterade handgranater som skydd  och stöd framför sig.

 

Det tillverkades mycket få FG42

 

Det var först efter att flygmarskalk Göring själv hade pläderat för vapnet direkt hos Hitler i slutet av 1943, som tillstånd gavs för en mindre produktion. Detta skedde efter fritagandet av Mussolini 12 september 1943 som beskrivs ovan. Göring tillskrev FG.42 en del av framgången i operationen, trots att inte ett enda skott hade avlossats med vapnet under fritagningen!

 

Mindre än 5 000 st. FG42 torde ha tillverkats! 1944 var det bestämt att alla vapen skulle testas och godkännas av H.Wa.A. Deras dokument visar att endast 524 st. godkändes 1944 och 3 873 st. under de återstående månaderna av kriget under 1945. Det är möjligt att en del vapen har gått direkt till Luftwaffe vilket kan ge upphov till en liten felmarginal. Under alla förhållanden så har endast ett förhållandevis ringa antal FG42 tillverkats och detta berodde på att serieproduktionen kom igång så sent på kriget.

 

Som jämförelse kan nämnas följande produktionssiffror för tyska vapen under hela kriget:

 

Gew41      

totalt 123 000st.

Gew43 och Kar43        

totalt 453 000 st.

Mkb42, MP43, MP44 och Stg44  

totalt 426 000 st.

 

 

Konstruktionen av FG.42  var dömd att misslyckas från början, precis som armén hade förutsett.

Vapnet är för litet och lätt för att kunna hantera den tyska gevärsammunitionen 7,9 x57 mm.

 

Den tyska gevärsammunitionen är mycket kraftig.

 

Patron och Beteckning Kulvikt i gram Anslagsenergi i Joule
7,92x57 sS 12,8 3945
30-06    M2 Ball  9,7 3261
7,62x52 ptr10 9,5 3272
6,5x55  prj m/41 9,0 2599

 

 

Rörelseenergin är ju lika stor framåt som bakåt och den beräknas enligt formeln vikten x hastigheten i kvadrat / 2.

Av formeln kan man inse att rekylen är kraftigare i ett lätt vapen än i ett tungt i med samma ammunition.

 

Alla som har skjutit helautomatisk eld med skarp ammunition i Ak4 vet hur svårt för att inte säga omöjlig den är att skjuta med. Man kan skjuta tre skotts serier det är allt. Då måste vi komma ihåg att AK4, som är ett modernare vapen, är 1 kg tyngre än den första modellen och skjuter en ammunition som är 670 joule svagare än FG42:s!      Se artikeln om Ak4.

 

Till detta skall vi lägga att den tyska gevärsammunitionen var avpassad exakt för pipan i det tyska armégeväret K 98k.

 

Vapen Piplängd i mm
K 98 k 600
FG.42 502

 

FG42 var en föregångare till många västerländska automatkarbiner, men var alltså omöjlig att hantera när det gäller att skjuta helautomatisk eld och vapnet kunde i realiteten endast användas som ett halvautomatiskt gevär.

 

Kraftig gevärsammunition kräver tunga vapen som BAR (dvs. den svenska Kg m/21; Kg m/37och Ksp m/58). Det var därför som Brownings och konstruktion var framgångsrik men då är det en lätt kulspruta!

 

Många vapenexperter särskilt i USA var lyriska över konstruktionen. De hade heller inte förstått svagheterna hos konstruktionen.

 

De flesta Västländerna gjorde samma misstag - Man antog efter kriget automatkarbiner i tung gevärsammunition och man fick vapen med samma prestanda som Ak4. Det var endast Sovjetunionen som hade lärt sin läxa den hårda vägen av tyskarnas Stg44.

 

Det var först när USA inledde sitt krig i Vietnam som man insåg fördelen med att kunna skjuta helautomatisk eld med ett vapen som gick att kontrollera under automateld.

 

Ur tysk synpunkt under mitten av kriget skulle det ha varit klart bättre lägga ner konstruktionen av FG42 och koncentrerat sig på utvecklingen av vad som till slut blev Stormkarbinen. Dess korta patron är avpassad till vapnet och Stg44 är därför mycket lättare att kontrollera under helautomatisk eldgivning.

 

 

Tekniska data:

Fallschirmjägergewehr 42
(FG 42)
Modell 1

Fallschirmjägergewehr 42
(FG 42)
Modell 2

Längd:

945 mm

970 mm

Vikt (utan magasin):

4,2 kg

5 kg

Piplängd:

500 mm

502 mm

Kaliber:

7,92 x 57 mm (8 x 57 mm IS)

7,92 x 57 mm (8 x 57 mm IS)

Antal räfflor:

4 st.

4 st.

Kulans hastighet (Vo):

740 m/s

755 m/s

Teoretisk eldhastighet :

900 skott/min

600 skott/min

Praktisk eldhastighet:

250 skott/min

250 skott/min

Magasin M10-42:

10 skott      (30x90x100 mm)

10 skott   (30x90x100 mm)

Magasin M20-42:

 20 skott     (30x90x150 mm)

20 skott   (30x90x150 mm)

Magasin M10-42 vikt tomt:

0,185 kg

0,185 kg

Magasin M10-42 vikt laddat:

0,485 kg

0,485 kg

Magasin M20-42 vikt laddat:

0,290 kg

0,290 kg

Magasin M20-42 vikt laddat:

0,818 kg

0,818 kg

 


 

Efterföljare till FG 42

Louis Stange insåg svagheterna hos FG.42 men tog tillvara de bra delarna i konstruktion. Han gjorde en prototyp som var bandmatad med en längre pipa. Detta blev en klart bättre konstruktion som senare kom att kopieras av USA.

Hela konstruktionen av FG42 imponerade så mycket på militären i USA att de har kopierat konstruktionen i sin lätta kulspruta M60.

 

Ovan den USA tillverkade kulsprutan M60.

"Släktdragen" är uppenbara.

Denna "gamla" konstruktion, som härstammar ifrån tiden före 1:a Världskriget, är sämre än den MG3 som tillverkas idag av tyskarna på fabriken Rheinmetall.
MG3 är en kopia på MG42 ifrån 2:a världskriget.

      


Mitt varma tack till tre samlare som har bidragit med bilder:

 

Buddy Hinton, USA

Kenneth Keilholz, USA, som har bidragit med fotografierna på den senare modellen

Adrian Gómez, Argentina, som har bidragit med fotografierna på den tidiga modellen.

 

Adrian Gomez meddelar för övrigt att hans tidigt tillverkade FG.42 är till salu.
Endast seriösa spekulanter skall kontakta honom via email waffenrec@yahoo.com

 

 

Källmaterial:

Fallschirmjägergewehr 42 Teil 1; Reichsdruckerei 22 december 1943.

Hans-Dieter Götz / Die Deutschen Militärgewehre und Maschinenpistolen 1871-1945.
Motorbuch Verlag Stuttgart 1985  ISBN: 3-87943-350-X

Smith & Smith / Small arms of the world.
A&W Visual library 1960

Peter R. Senich / The German assault rifle 1935-1945, Paladin Press 1987, ISBN 0-87364-400-X
Peter R. Senich / The German sniper 1914-1945, Paladin Press 1982, ISBN 10-: 0-87364-223-1

John Walther / Guns of the third reich
Greehill books, London 2004 ISBN 1-85367-598-9

Ian Hogg & John Weeks, Military small arms of the 20th century,

Vapenmuseet i Eskilstuna

Vapenmuseet Mauser, Oberndorf

Imperial War Museum, London

Töjhusmuseet, Köpenhamn

 

 

 

     

   

 

 

Åter till sidan med
olika artiklar