Ett halvautomatiskt eller självladdande gevär har många fördelar framför det gamla repetergeväret. Då nästa skott kan avlossas så snart avtryckaren förts fram, är den momentana eldhastigheten hög. Omladdningsrörelsen sker i skottlossnings ögonblicket, vilket också medför att ljudet från omladdningen drunknar i knallen från skottet. Ej heller förkommer röjande rörelser från skyttens sida, då han ej behöver manövrera sluts tycket för hand som fallet är vid omladdning av repetergevär. En automatgevärsskytt kan helt koncentrera sig på målet och eldgivningen utan att behöva störas av kravet på manuell omladdning. Därför är det förvånande att det dröjde till slutet av 1930-talet innan man lyckades konstruera fältmässigt brukbara automatgevär. Funktionssäkra halvautomatiska pistoler fanns framtagna redan före sekelskiftet.

Orsakerna till att arméerna dröjde med att införa automatgevär i sin beväpning var av både vapenteknisk och underhållsmässig natur. Man fruktade att snabbskjutande halvautomatiska gevär skulle leda till ammunitionsslöseri och därmed svårigheter i försörjningen av förbanden med erforderlig mängd patroner. Ammunitionsförsörjningen skedde vid denna tid till största delen med hjälp av häst och vagn inom regementets ram. Det skulle bli en senare tid förbehållet att transportera fram ersättningsammunition med motorfordon. Redan vid övergången från enkelskottsvapen till repetergevär uttryckte man inom många arméer fruktan för uppkomsten av ammunitions slöseri med de snabbskjutande nya vapnen. Därför utrustade många arméer sina repetergevär med så kallade magasinsblockerare. (Kallas i engelska handböcker "Cut-off for magazine"). När dessa spärrar kopplats till fungerade vapnen som enkelladdare. Vid stormning eller då den egna ställningen anfölls och många mål snabbt måste bekämpas, kopp- lades magasinsblockeraren ur och vapnet fungerade åter som ett repetergevär. Tekniskt är det svårare att konstruera ett halvautomatiskt gevär än en halvautomatisk pistol. För att förstå detta måste vi mer i detalj studera vad som sker vid eldgivning med ett självladdande vapen.

Svårigheterna att få en säkert fungerande automatmekanism ligger i mekanismens låsning och öppnande i skottlossningsögonblicket. Hos kulsprutor och kraftiga automatpistoler användes här ett system  för konstruktionen kallad "kort piprekyl". I detta system är pipan och slutstycket låsta i skottlossningsögonblicket vid varandra. Rekylen för dem bakåt varvid låsningen mekaniskt kopplas ur. Slutstycket kan nu fritt fortsätta bakåt. Mekanismen reglas ånyo, sedan ny patron införts i pipan. Detta är det säkraste systemet men för tungt. Vikten på ett armégevär bör inte överstiga 5 kilogram.

En annan konstruktionsprincip för automatvapen är "tungt slutstycke". Den användes i pistoler avsedda för svagare ammunition, samt kulsprute- pistoler. När skottet går pressas kulan framåt i pipan. Samtidigt pressas slutstycket bakåt. Då kulan är lättare rör den sig snabbare framåt och hinner lämna pipans mynning innan slutstycket dragit ur hylsan ur patron- läget. Gevär med sådan mekanism skulle bli synnerligen klumpiga. Samtidigt föreligger risk att patronhylsan skulle brista, då slutstycket rör sig bakåt och den flaskformiga hylsan med stor kraft på grund av explosions- trycket pressas mot patronlägets väggar medan hylsbottnen följer med det bakåtgående slutstycket.

Ett tredje system är de så kallade "gasuttagsmekanismerna". Mer exakt vapen tekniskt heter de - "gasuttag på pipan." Genom ett litet hål, som borrats genom pipan några centimeter från mynningen tager man ut en mindre mängd krutgas, då kulan passerat. Krutgasen påverkar i sin tur en pistong, som löper över eller under pipan. Den är förbunden med ett låsstycke, som styr slutstycket. Problemet med gasuttagsmekanismerna ligger i att få ned trycket på den uttagna krutgasen. För högt tryck ger våldsamma omladdningsrörelser, vilka frestar slutstycke och låsstycke hårt då mekanismen öppnas för tidigt innan trycket i pipan sjunkit till lämplig nivå. När man konstruerat kulsprutor och kulsprutegevär med gasuttags-mekanismer har problemen varit mindre. De rörliga delarna på dessa vapen är förhållandevis tunga, vilket ger mindre våldsamma omladdningar. Automatgeväret, som ej får bli för tungt, ställer krav på lägre vikt hos de delar, vilka rör sig i skottlossningsögonblicket. Då man använder samma typer av ammunition till automatgevären som till kulsprutor och kulsprute-gevär, är belastningen på vapnen stor. Denna typ av patroner var faktiskt så kraftig att den enskilde soldaten knappt hade möjlighet utnyttja dess styrka till fullo. På grund av svårighet att med blotta ögat upptäcka mål på ett avstånd över 600 meter begränsas patronens användning. Likaså svårigheten att med säkerhet uppskatta skjutavståndet till så avlägsna mål och göra en riktig inställning av siktet. Kulsprutorna däremot, som bland annat användes till Ytbeskjutning, kan till fullo göra ammunitionen rättvisa på avsevärt längre skjutavstånd.  

Det, som gjorde det möjligt att på ett tidigt stadium konstruera fullgoda automatpistoler, var den förhållandevis svaga ammunitionen, som kom till användning i dem.
De var ju avsedda att bekämpa mål på korta skjutavstånd.

Under första världskriget kom automatgevär faktiskt till användning om och i mycket begränsad skala.
En mexikansk general, Manuel Mondragon (1855-1922) hade konstruerat ett automatgevär för Mexikos räkning. Detta vapen utvecklades i samarbete med Schweizerische Industrie Gesellschaft i Neuhausen (SIG) och en beställning av sådana vapen placerades också där av den mexikanska staten. De betalade aldrig sin beställning, varför vapnen aldrig levererades utan kom att kvarligga hos tillverkaren. Tyska försvarsmakten, som sökte efter ett lämpligt vapen att använda som flyg plans beväpning, fick kännedom om automatgevären i Schweiz. Lagret köptes in och utrustning av flygplanen började. I Tyskland fick dessa automat gevär beteckningen Flieger-Selbstlader-Karabiner 15 (eler Mondragon). Kalibern på dessa vapen var 7x57 (7 mm Mauser). - ursprungligen en kraftig patron, som redan 1893 antagits av spanska armen till deras mausergevär modell 1893. Det visade sig att denna patron var för stark för  Mondragon geväret. För att minska antalet eldavbrott måste krutladdningen i patronerna reduceras, varvid utgångshastigheten på kulan sänktes med ca 50 m/sek. Ändå var vapnet så känsligt för störningar att man måste utrusta planen med två karbiner varvid den ena hölls i reserv om den andra skulle strejka. Vid återkomsten till flygbasen måste vapnen gås igenom av tekniskt utbildad personal. Det rörde sig alltså här inte om verkligt fältmässiga vapen.

I Amerika intresserade man sig för att utrusta sin arme med ett automat gevär. Bland de många, som arbetade med olika konstruktioner, fanns en man, John Garand. Han presenterade en konstruktion där tändhatten i skottlossningsögonblicket rörde sig bakåt någon knapp millimeter. Den påverkade därvid tändstiftet, som gjorde att mekanismen kunde reglas upp och öppnas. Hans konstruktion fungerade men visade många svagheter. Konstruktionen gjorde dock att gevärsfaktoriet i Springfield, Massachusetts, fick upp ögonen för Garands talang som vapenkonstruktör och anställde honom.