Garandgeväret

Författare Karl-Olof Björsell
publicerad i  Göta Vapenhistoriska Sällskap 19
86.
Foto O. Janson

 

 

 

U.S. Rifle, Caliber .30 M1 - Garandgeväret som kom att bli huvudvapnet för den amerikanska infanteristen under andra världskriget och Koreakonflikten.
Lägg märke till gascylindern längst fram på vapnet under pipan.

klicka på bilden för att den skall bli större.

 

Ett halvautomatiskt eller självladdande gevär har många fördelar framför det gamla repetergeväret. Då nästa skott kan avlossas så snart avtryckaren förts fram, är den momentana eldhastigheten hög. Omladdningsrörelsen sker i skottlossnings ögonblicket, vilket också medför att ljudet från omladdningen drunknar i knallen från skottet. Ej heller förkommer röjande rörelser från skyttens sida, då han ej behöver manövrera sluts tycket för hand som fallet är vid omladdning av repetergevär. En automatgevärsskytt kan helt koncentrera sig på målet och eldgivningen utan att behöva störas av kravet på manuell omladdning. Därför är det förvånande att det dröjde till slutet av 1930-talet innan man lyckades konstruera fältmässigt brukbara automatgevär. Funktionssäkra halvautomatiska pistoler fanns framtagna redan före sekelskiftet.

 

U.S. Rifle Caliber .30 M. 1903. Det gevär, som Grandgeväret avlöste. Det är tekniskt en blandning mellan Mausers och Krags konstruktioner.

 

 

Orsakerna till att arméerna dröjde med att införa automatgevär i sin beväpning var av både vapenteknisk och underhållsmässig natur. Man fruktade att snabbskjutande halvautomatiska gevär skulle leda till ammunitionsslöseri och därmed svårigheter i försörjningen av förbanden med erforderlig mängd patroner. Ammunitionsförsörjningen skedde vid denna tid till största delen med hjälp av häst och vagn inom regementets ram. Det skulle bli en senare tid förbehållet att transportera fram ersättningsammunition med motorfordon. Redan vid övergången från enkelskottsvapen till repetergevär uttryckte man inom många arméer fruktan för uppkomsten av ammunitions slöseri med de snabbskjutande nya vapnen. Därför utrustade många arméer sina repetergevär med så kallade magasinsblockerare. (Kallas i engelska handböcker "Cut-off for magazine"). När dessa spärrar kopplats till fungerade vapnen som enkelladdare. Vid stormning eller då den egna ställningen anfölls och många mål snabbt måste bekämpas, kopp- lades magasinsblockeraren ur och vapnet fungerade åter som ett repetergevär. Tekniskt är det svårare att konstruera ett halvautomatiskt gevär än en halvautomatisk pistol. För att förstå detta måste vi mer i detalj studera vad som sker vid eldgivning med ett självladdande vapen.

 

När avtryckaren föres bakåt avfyras patronen i patronläget. Gastrycket vid skottlossningen öppnar mekanismen och pressar slutstycket bakåt. Därvid drages patronhylsan ut ur pipan och kastas ur samtidigt som en rekyl- eller framföringsfjäder pressas samman. När slutstycket nått sitt bakersta läge upphör den bakåtgående rörelsen. Rekylfjädern pressar nu slutstycket framåt varvid en ny patron matas ur magasinet in i pipan varefter mekanismen reglas. Vapnet är färdigt att avfyra på nytt.

 

Mekanismen på Garandgeväret. Framför spänngreppet syns den fyrkantiga utbuktning på manöverstycket, som innehåller den för vapnets låsning så viktiga kopplingskurvan. Lägg också märke till de kraftiga låsklackarna längst fram på slutstycket.

 

 

Svårigheterna att få en säkert fungerande automatmekanism ligger i mekanismens låsning och öppnande i skottlossningsögonblicket. Hos kulsprutor och kraftiga automatpistoler användes här konstruktionsprincipen "kort piprekyl". I detta system är pipan och slutstycket låsta i skottlossningsögonblicket vid varandra. Rekylen för dem bakåt varvid låsningen mekaniskt kopplas ur. Slutstycket kan nu fritt fortsätta bakåt. Mekanismen reglas ånyo, sedan ny patron införts i pipan. Detta är det säkraste systemet men för tungt. Vikten på ett armégevär får inte överstiga 5 kilogram.

En annan konstruktionsprincip för automatvapen är "tungt slutstycke". Den användes i pistoler avsedda för svagare ammunition, samt kulsprute- pistoler. När skottet går pressas kulan framåt i pipan. Samtidigt pressas slutstycket bakåt. Då kulan är lättare rör den sig snabbare framåt och hinner lämna pipans mynning innan slutstycket dragit ur hylsan ur patron- läget. Gevär med sådan mekanism skulle bli synnerligen klumpiga. Samtidigt föreligger risk att patronhylsan skulle brista, då slutstycket rör sig bakåt och den flaskformiga hylsan med stor kraft på grund av explosions- trycket pressas mot patronlägets väggar medan hylsbottnen följer med det bakåtgående slutstycket.

Ett tredje system är de så kallade "gasuttagsmekanismerna". Mer exakt vapen tekniskt heter de - "gasuttag på pipan." Genom ett litet hål, som borrats genom pipan några centimeter från mynningen tager man ut en (sid19 ) mindre mängd krutgas, då kulan passerat. Krutgasen påverkar i sin tur en pistong, som löper under pipan. Den är förbunden med ett låsstycke, som styr sluts tycket. Problemet med gasuttagsmekanismerna ligger i att få ned trycket på den uttagna krutgasen. För högt tryck ger våldsamma omladdningsrörelser, vilka frestar slutstycke och låsstycke hårt då mekanismen öppnas för tidigt innan trycket i pipan sjunkit till lämplig nivå. När man konstruerat kulsprutor och kulsprutegevär med gasuttagsmekanismer har problemen varit mindre. De rörliga delarna på dessa vapen är förhållande- vis tunga, vilket ger mindre våldsamma omladdningar. Automatgeväret, som ej får bli för tungt, ställer krav på lägre vikt hos de delar, vilka rör sig i skottlossningsögonblicket. Då man använder samma typ av ammunition till automatgevären som till kulsprutor och kulsprutegevär, är belastningen på vapnen stor. Denna typ av patroner var faktiskt så kraftig att den enskilde soldaten knappt hade möjlighet utnyttja dess styrka till fullo. På grund av svårighet att med blotta ögat upptäcka mål på ett avstånd över 600 meter begränsas patronens användning. Likaså svårigheten att med säkerhet uppskatta skjutavståndet till så avlägsna mål och göra en riktig inställning av siktet. Kulsprutorna däremot, som bland annat användes till Ytbeskjutning, kan till fullo göra ammunitionen rättvisa på avsevärt längre skjutavstånd.

 

 

Det, som gjorde det möjligt att på ett tidigt stadium konstruera fullgoda automatpistoler, var den förhållandevis svaga ammunitionen, som kom till användning i dem. De var ju avsedda att bekämpa mål på korta skjutavstånd.

Under första världskriget kom automatgevär faktiskt till användning om och i mycket begränsad skala. En mexikansk general, Manuel Mondragon (1855-1922) hade konstruerat ett automatgevär för Mexikos räkning. Det ta vapen utvecklades i samarbete med Schweizerische Industrie Gesellschaft i Neuhausen (SIG) och en beställning av sådana vapen placerades också där av den mexikanska staten. Man betalade ej sin beställning, varför vapnen aldrig levererades utan kom att kvarligga hos tillverkaren. Tyska försvarsmakten, som sökte efter ett lämpligt vapen att använda som flyg plans beväpning, fick kännedom om automatgevären i Schweiz. Lagret köptes in och utrustning av flygplanen började. I Tyskland fick dessa automat gevär beteckningen Flieger-Selbstlader-Karabiner 15 (Mondragon). Kalibern på dessa vapen var 7x57 (7 mm Mauser). - ursprungligen en kraftig patron, som redan 1893 antagits av spanska armen till deras mausergevär modell 1893. Det visade sig att denna patron var för stark för  Mondragon geväret. För att minska antalet eldavbrott måste krutladdningen i patroner- na reduceras, varvid utgångshastigheten på kulan sänktes med ca 50 m/sek. Ändå var vapnet så känsligt för störningar att man måste utrusta planen med två karbiner varvid den ena hölls i reserv om den andra skulle strejka. Vid återkomsten till flygbasen måste vapnen gås igenom av tekniskt utbildad personal. Det rörde sig alltså här inte om verkligt fältsmässiga vapen.

 

 

mondragon600.JPG (15655 byte) Mer information om Flieger-Selbstlader-Karabiner 15 
(Mondragon) läs här

 

fransk_m1917.jpg (17130 byte) Mer information om det franska geväret M 1917 läs här.

 

 

Den enda armé, som i större omfattning tilldelades automatgevär vid fältförbanden, var den franska. 1917 fastställde man införandet av ett automatgevär för sin 8 mm Lebelpatron. Vapnet vägde över 5 kg och var 1,3 m långt. Mekanismen byggde på gasuttagsprincipen och slutstycket låstes genom en vridrörelse, där låsklackar grep in i låslägen i lådan. Förmodligen hade man en hel del bekymmer med detta gevär, som förbättrades något 1918. Vid fredsslutet hade man hunnit tillverka rätt stora partier. När sedan Frankrike 1936 antog ett nytt armégevär, var detta ett repetervapen med cylindermekanism av konventionell konstruktion.

 

I Amerika intresserade man sig för att utrusta sin arme med ett automat gevär. Bland de många, som arbetade med olika konstruktioner, fanns en man, John Garand. Han presenterade en konstruktion där tändhatten i skottlossningsögonblicket rörde sig bakåt någon knapp millimeter. Den påverkade därvid tändstiftet, som gjorde att mekanismen kunde reglas upp och öppnas. Hans konstruktion fungerade men visade många svagheter. Konstruktionen gjorde dock att gevärsfaktoriet i Springfield, Massachusetts, fick upp ögonen för Garands talang som vapenkonstruktör och anställde honom.

 

 

 

Vapnets huvudelement. Överst bajonett M5A1 med baljan M8A1, sedan under kommer pipan med mekanismen. I mitten underbeslaget med avfyrningsmekanismen och underst stocken.

 

 

Under 1920-talet fortsatte försöksverksamheten med automatgevär i USA. Samtidigt konstruerade man en ny patron i kalibern 7 mm. Den var ämnad att ersätta den gamla armépatronen från 1906 med beteckningen .30-06. Vid en testskjutning 1929 på Aberdeen Proving Ground beslöt general Douglas MacArthur, som vid den tiden arbetade inom USA:s vapenbyrå, att .30-06-patronen skulle behållas som armépatron. Samtidigt avvisade han den nya patronen, som fått beteckningen .276 Pedersen. Vid det här tillfället prövades också en automatgevärskonstruktion av John Garand. Hans konstruktion hade kalibern .30-06. Alla övriga vapen i testen var avsedda för Pedersens patron. Med tanke på vad som skulle komma senare, visade det sig vara ett lyckligt beslut att bibehålla den gamla patronen. Den var välkänd för ammunitionsindustrin i USA och kunde senare lätt tillverkas i stor mängd, då Amerika inträdde i andra världskriget.

 

 

Garands konstruktion förfinades ytterligare och den 9 januari 1936 fast- ställdes hans modell som armévapen med beteckningen U .S. Rifle caliber .30 M 1. Samtidigt gavs ett anslag på $ 80.000 till gevärsfaktoriet i Springfield för tillverkning av 80 testvapen och anskaffning av specialverktyg för tillverkningen. I januari 1937 började man tillverka delar och i augusti samma år lämnade de första Garandgevären tillverkningslinjerna i Springfield. Senare under kriget tillverkade Winchester Repeating Arms Co. också Granadgevär. Totalt lär man i USA ha tillverkat 4.028.395 automat- gevär av Garands konstruktion.

 

Några av de bajonetter som användes till Garandgeväret.

Överst den under kriget framtagna bajonett M 1

Underst den långa bajonett m 1905 som även passade till 
US Rifle Caliber  .30 M1903

 

U .S. Rifle, caliber .30 M 1. bygger på gasuttagsprincipen. Ett smalt hål är borrat på pipans undersida ett par centimeter från mynningen. Här har gastrycket sjunkit till acceptabel nivå. Hålet mynnar i en gascylinder i vilken ligger en pistong, som är ihålig och därför ganska lätt. I håligheten är lagrad en framföringsfjäder, som också via ett länksystem påverkar magasinets patronförare. I pistongens bakre del är den utformad som ett manöverstycke med grepp knapp för mekanismens manövrering av skytten och infräst kopplingskurva för regling och öppnande av mekanismen. Via en manöverklack på slutstyckets högra låsklack är detta förbundet med pistongens manöverstycke. Låsningen av mekanismen åstadkommes genom att styrklacken vrider slutstycket runt sin längdaxel och pressar dess lås klackar ned i låslägen i lådan. Underbeslaget, som håller ihop pipa och rörliga delar med gevärsstocken innehåller slagmekanism, avtryckare med tryckpunkt och säkring i varbygelns främre del.

 

Här under ser vi M1 bajonetten ifrån 2: Världskriget monterad på US Rifle M1

Fästanordningen för bajonetten har samma konstruktion som Krag-gevären.
Bajonettspärren sitter i parerstången.

 

Här ovan är bajonett U.S. M5A1 monterad.

 

Garandgeväret arbetar på ett sätt, som blivit det vanligast förekomman- de bland moderna automatvapen. När vapnet är laddat och klart att avfyra, ligger en patron i patronläget. Slutstycket är reglat vid lådan. Hanen (slaghammaren) är upp hakad på avtryckarstångens spänntand. När skytten för avtryckaren bakåt frigöres hanen. Den slår fram och träffar tändstiftet, som ligger löst lagrad i slutstycket. Tändstiftets spets träffar slagtändhatten vars tändsats exploderar och i sin tur tänder krutladdningen. Den därvid bildade krutgasen driver ut kulan ur pipan. När kulans bakplan passerat gaskanalen nära mynningen, pressas en mindre mängd gas ned genom detta hål och träffar pistonghuvudet under pipan. Pistong slungas genom gasstöten bakåt. Den rör sig någon centimeter innan slutstyckets låsklack kommer i kontakt med kopplings kurvan i pistongens manöverstycke. Kulan hinner därvid lämna mynningen innan vapnets låsning upphört. Genom den lagrade rörelseenergin i pistongen och det kvardröjande trycket fram- för pistonghuvudet öppnas mekanismen helt varvid hanen hakas upp på en säkerhetsklack på avtryckaren. Under mekanismens bakåtgående rörelse drages tomhylsan ut ur patronläget och kastas ut ur vapnet aven fjäderbelastad utkastare, som är lagrad i slutstycket. Kraften varmed hylsan kastas ur vapnet är förhållandevis mild. Detta gör att hylsan inte bucklas till eller på annat sätt skadas, vilket ofta är fallet hos de flesta moderna vapenkonstruktioner .

 

 

När slutstycket nått sitt bakersta läge bromsas det upp och framföringsfjädern pressar pistongen och därmed slutsycket framåt. En patron föres därvid från magasinet in i patronläget. Slutstycket vrides runt sin längdaxel och reglas vid lådan. Pistongen fortsätter fram till sitt främsta läge. När skytten för fram avtryckaren frigöres hanen från säkerhetsklacken och hakas upp av avtryckarens spänntand. Vapnet är nu färdigt att avfyra på nytt. Är magasinet tomt hakas sluts tycket upp i tillbakafört läge.

 Garandgeväret laddas genom att högra handen för mekanismens spänn- grepp bakåt så långt att mekanismen hakas upp i sitt bakersta läge.

 

Skytten för ned ett patronknippe om åtta patroner och pressar ned det i magasinet med högra handens tumme till dess knippet fasthålles av patronramsspärren. Under denna verksamhet stöder högra handens bakre kant mot spänngreppet så att slutstycket inte rusar fram för tidigt och kilar fast patronknippet i halvt nedfört läge. När knippet är på plats i magasinet låter skytten mekanismen glida framåt och mata in den översta patronen i patronläget. Han ger till sist spänngreppet ett lätt slag bakifrån med handflatan för att förvissa sig om att mekanismen är helt framförd. Vapnet kan nu säkras genom att säkringsspärren, som sitter i framkanten på varbygeln föres bakåt. Därvid blockeras både hane och avtryckare. När vapnet osäkras föres spärren till sitt främsta läge. Det går inte att säkra vapnet, när hanen är i framfört läge.

 

 

 

När Garandgeväret laddas föres hela patronramen ned i magasinet varvid handen fasthåller mekanismens spänngrepp.

 

I samband med beskrivningen av hur Garandgeväret laddas, är det på sin plats att reda ut begreppen laddram och patronram. I Sverige har vi inte behövt göra detta tidigare, då vår arméammunition endast varit utrustad med laddramar. Skillnaden ligger i själva användandet. Båda håller samman patronerna i ett knippe. Laddramen användes dock endast då skytten fyller på sitt magasin. Efter denna operation kastas den när mekanismen stänges. Patronramen däremot tjänar som en del av gevärets magasin och följer med patronerna ned i magasinet vid laddning. Där fasthålles den även spärranordning. När sista skottet i knippet avlossats hoppar den tomma patronramen ut ur magasinet och följer så med ett pinglande ljud den tomma patronhylsan. Denna konstruktion är typisk för Garandgeväret men övertogs faktiskt från 1920-talets försök med Pedersens patron. Detta system innebär att patronramen sammanhåller och styr patronerna i magasinet. Utan denna sammanhållande del fungerar faktiskt inte repeterinrättningen och patroner utan ram måste laddas en och en direkt in i patronlaget. Utav automatgeväret blir då en enkel bakladdare. Först ansåg man inom USA:s försvarsmakt systemet med en patronram överlägset andra system. Med ett grepp fyllde skytten ju på hela gevärsmagasinet på en gång. Tyska, ryska och svenska automatgevär måste ju laddas med två femskottsladdramar, vilket tog något längre tid. I praktiken visade sig dock Garandsystemet med patronram innebära nackdelar.
- En viktig soldatregel är som bekant att alltid fylla på magasinet i sitt vapen vid uppehåll i eldstriden. Detta låter sig inte utan svårighet göra på Garandgeväret. En följd av detta blev att om exempelvis en soldat hade fem patroner kvar i vapnet, när elden inställdes i strid, då sköt han upp de resterande patroner i luften för att få möjlighet ladda vapnet med ett fyllt patronknippe. Ett verkligt ammunitionsslöseri! Naturligtvis finns möjligheten att plundra vapnet på den halvfyllda ramen och byta ut den mot en ny fylld ram - men det är besvärligt.

 

 

 

Ammunitionen typ .30-06. Till vänster en patronram med åtta patroner för Garandgeväret. Till höger om den en laddblindpatron  Längst till höger en 20 - ask för laddblindpatroner.

 

 

 

 Det kan här också vara på sin plats att nämna något om ammunitionen till Garandgeväret. När .30-06-patronen antogs 1906 var den laddad med en spets kula, som vägde 9,7 gr. (150 grains). Under första världskriget gjorde amerikanarna samma upptäckt som tyskarna. Man fann nämligen att en torpedkula - alltså en spets kula med koniskt utformad bakdel - var överlägsen spetskulan med tvärt avskuren bakdel. Efter kriget igångsatte man skjutförsök med olika torpedkulor för att få fram en lämplig kula, som skulle ersätta spetskulan. Bland annat prövade man den schweiziska armé kulan modell/1911. Den hade samma kaliber som de amerikanska kulorna. Resultatet blev att en torpedkula antogs. Den hade en massiv tombakmantel och en vikt av 11,3 gr. (174 grains) Beteckning blev Ball,

Caliber .30 M 1. Då man hade kvar runt 2.000.000.000 gevärspatroner i lager sedan världskriget beslöts att lagra de nytillverkade torpedpatroner för mobiliserings ändamål. De gamla patronerna skulle användas vid utbildningen. 

Det visade sig dock att de gamla lagren först 1936 var helt förbrukade. Först då erbjöds möjlighet att pröva den nya ammunitionen i större skala. Här ställdes man dock inför en obehaglig överraskning. Det visade sig att torpedkulorna hade så långa skottvidder att säkerhetszonerna runt armens, National Guards och civila skjutbanor överskreds. 
För att avhjälpa detta konstruerades en ny spetskula. Den liknade kulan från 1906 med vissa förändringar. Bland annat var manteln på den nya kulan av tombak. Den gamla kulan hade en mantel av massiv kopparnickel. 

Den nya spetskulan fick beteckningen Ball, Caliber .30 M2. Den var tänkt att användas i fredsutbildningen. 
I krig skulle M1-kulan användas. Soldaterna uppskattade att man fick behålla spetskulan. Den var lättare och gav lägre rekyl än torpedkulan. När USA 1940 antog en ny .30-06-patron till sin försvarsmakt, behöll man M2-kulan. Vi ser här att Tyskland tog tillvara erfarenheterna med torpedkulor från första världskriget
(Se "Den tyska karbinen modell 98 K) medan USA på ammunitionssidan behöll det tekniska tillstånd, som rådde före och under världskriget. 
M2-patronen (Cartridge Ball, Caliber .30M2) kom att vara standardpatron i USA såväl som i alla NATO-länder som införde Garandgeväret. 
Först i och med övergång till andra vapentyper fick den lämna plats för patroner i andra kalibrar.

 

 

Garandgeväret kom att bli huvudvapnet för den amerikanske infanteristen under andra världskriget och under Koreakonflikten. Vidare kom det att införskaffas av flera stater inom Atlantpakten. Vissa av dem har bibehållit Garandgeväret till långt in på 1970-talet. Automatgevären avlöste repetergevären - dock icke helt. 

Storbritannien ansåg att ett automatgevär inte hade sådana fördelar att det borde ersätta deras Royal Enfield-gevär av repetertyp med 10-skottsmagasin. 

Det ryska automatgeväret av Tokarevs konstruktion tilldelades Röda Armen i begränsad omfattning. Så sent som 1944 införde Sovjetunionen en karbin byggd på den gamla repetermekanismen från 1891. 

Den tyska försvarsmakten hann knappt få fram ett brukbart automatgevär innan stormkarbinen eller automatkarbinen gjorde sitt inträde. 

Av alla automatgevärskonstruktioner, som antagits av olika staters arméer, anses Garandgeväret med sin robusta och pålitliga konstruktion som varande det bästa och mest beprövade av dem alla.

 

Tekniska data.

Vapen

Typbeteckning: U.S. Rifle, Caliber .30 M1
Funktion: Halvautomatiskt vapen byggd på principen gasuttag under pipan.
Längd utan bajonett: 1092 mm
Pipans längd: 610 mm
Kaliber: 7,62 mm
Antal räfflor: 4 - Under kriget tillverkades pipor med bara 2 räfflor för att öka tillverkningstakten.
Räffelstigning: 254 mm högervriden.
Magasinskapacitet: 8 patroner i patronram.
Sikte: 200 - 1 200 yards.
Vikt: 4,3 kg

 

Ammunition

Beteckning: Cartridge Ball, Cal. .30 M 2 (7,62x63) 
Vo M 2-projektil 853 m/sek
Projektiltyper: M-2 normalprojektil med blykärna och omålad tombakmantel.
M 2 AP pansarbrytande med inlagd stålkärna och svart projektilspets.
M-1 lncendiary, brandprojektil med blå spets 
M 1 Tracer spårljusprojektil med röd spets
M 25 Tracer spårljusprojektil med orange spets

 

KÄLLOR.

Department of the army technical manuel TM 9-2023-1 October 1956
Hatcher: Hatcher's notebook Third edition January 1962 Harrisburg Pennsylvania McLean: The Garand Rifles M-l, M-l-C, M-l-D, Forest Grove, Oregon USA Barlow-Johnson: Small arms manual, London 1944
Smith: Small arms of the world, Harriburg, Pennsylvania 
Alm: Eldhandvapen II Stockholm 1934