|
Kulsprutepistoler inom det svenska försvaret
Utdrag ur Göta Vapenhistoriska Sällskaps
Småskrift av Maj. Karl-Olof Björsell Special regards to the CG Factory Museum in Eskilstuna.
Utvecklingen av kpistar i Sverige - Bild ifrån Vapenmuseet i Eskilstuna Som redan förut beskrivits i denna skriftserie konstruerades den första kulsprutepistolen i Tyskland. Där fick den modellåret 1918. Vapnet var tänkt som ett utpräglat närstridsvapen att användas vid upprensning av skyttegravar. I strid skulle kulsprutepistolen betjänas av två man - en skytt och ett ammunitionsmanskap. Under mellankrigstiden genomgick kulsprutepistolen en viss ut- veckling. Den av den amerikanske generalen John T. Thompson konstruerade modellen kom att bli känd som gangstervapnet framför andra med sitt trummagasin. Gemensamt för den här typen av vapen var att de var kraftiga i sin utformning och mest liknade karbiner. Man kunde tycka att de rätteligen skulle kallas kulsprutekarbiner. Att ordet pistol kom med i beteckningen hade sin grund i att vanlig pistolammunition användes i vapnen. Under senare delen av 1930-talet började Sverige att upprusta på allvar. Då blev även anskaffandet aven lämplig kulsprutepistol aktuell. Vid den finska statens vapenfabrik i Tikkakoski i Jyväskylä hade framtagit en robust och funktionssäker kulsprutepistol. Vid gevärsfaktoriet i Eskilstuna hade man konstruerat ett stavmagasin, som i sin första version rymde 56 patroner. Konstruktören hette A. J. Lathi.
Kulsprutepistol Kp-31 (privat samling) Kulsprutepistol Kp-31 för bunker. 1937 antogs vår första kulsprutepistol. När den fastställdes hade svenska försvaret endast en modell av pistolammunition, nämligen 9 mm pistol patron m/07 avsedd för vår armépistol med samma modellår. Internationellt betecknas patronen 9 mm Browning lång. En nackdel med den är att hylsan är försedd med fläns. Det innebär att patronerna måste fyllas i magasinet så att underliggande patron har sin fläns bakom patronen över. Om man inte beaktar detta vid påfyllning av magasinet, uppstår lätt matnings fel med eldavbrott som följd. Den svenska pistol ammunitionen m/07 förpackas i askar om 28 patroner. Det vid Gevärsfaktoriet konstruerade magasinet rymde innehållet i två sådana askar - alltså 56 patroner. Eftersom patronerna låg fläns bakom fläns fick magasinet en sned styrning i vapnet. Magasinet lutade en aning bakåt.
Bild ovan: Kpist m/37. Notera det lutande magasinsfästet. (Vapenmuseet i Eskilstuna.)
(privat samling)
Den finska kulsprutepistolen var konstruerad för 9 mm parabellumpatronen. Denna har en hylsa, som är nära nog cylindrisk och alltså lätt att ladda i magasin av olika typer. Parabellum patronen är också kraftigare än pistolpatron m/07 . Inom det svenska försvaret ville man inte införa en ny pistolpatron. Dels kostar införandet aven ny patronmodell pengar. Både då det gällde anskaffning av verktyg och uppläggning av mobiliseringslager. Dels kunde förväxling av ammunitions sorterna ske. Detta är särskilt allvarligt vid ammunitionsersättning i strid eller vid skärpt beredskap. De första serierna kulsprutepistoler m/37 tillverkades vid den finska fabriken. Där var man inte vidare förtjust över att behöva till- verka ett vapen, som i vissa delar avvek från deras egen modell. Problemet låg just i det snedställda magasinet. Man måste hålla sig med två satser av verktyg. Dels en uppsättning för tillverkning av den finska kulsprutepistolen för 9 mm parabellum patronen dels verktyg för tillverkning av den svenska m/37. Därför pläderade man från finskt håll för att även Sverige skulle införa 9 mm parabellumpatronen.
Bild ovan: Kulsprutepistol m/39 (Bergman n). Dessa fanns i kort (850 mm) och lång (950 mm) modell.(Bild ifrån Vapenmuseet i Eskilstuna.)
Bild ovan: Kulsprutepistol m/39 (Bergmann). Privat samling 1939 inköptes från Carl Walther Z-M i Tyskland 1.800 kulsprutepistoler av typen MP 1935, som var konstruerade av Theodor Bergmann, och 1.500 armépistoler av fabrikat Walther modell HP. Båda vapentyperna använde den i Tyskland fastställda pistolpatronen modell 08, alltså 9x19 mm parabellumpatronen. En konsekvens av detta blev att en ny typ av pistolpatron kom in i ammunitionsutrustningen. Patronen fick beteckningen 9 mm patron m/39. Man övergick nu till att tillverka kulsprutepistolen för patron m/39. Den så ändrade vapenmodellen fick beteckningen kulsprutepistol m/37-39. För att få fram tillräckligt med vapen inköptes också 500 kulsprutepistoler av den i Finland fastställda modellen. Den fick beteckningen m/37-39 F.
Bild: Kulsprutepistol m/37-39F. (privat samling) Vapnet kan både avgiva helautomatisk eld och patronvis eld. Längst fram i varbygeln sitter omställaren. När den är i sitt bakersta läge (som på bilden) är vapnet säkrat. Med omställaren i mellanläge skjuter vapnet halvautomatiskt. Vid främsta läget skjuter vapnet helautomatiskt. Siktet kan inställas på 100 m, 200 m och 300 m. Skillnaderna mellan kulsprutepistol m/37 och m/37-39 är följande: a) Magasinet på den senare modellen är rakt och rymmer 50 patroner. Det sättes in vinkelrätt i vapnet. b) Då patron m/39 är kraftigare än patron m/07 försågs m/37-39 med siktskåror för 100 m, 200 m och 300 m skjutavstånd. Kulsprutepistol m/37 hade bara två siktskåror - en för 100 m och den andra för 200 m. c) m/37 9x20 mm Browning medan m/37-39 har 9x19 mm För båda gäller följande: Vikt 4 kg, total längd 770 mm eldhastighet vid helautomatisk eld är 900 skott/minut. Totalt tillverkades 35.000 kulsprutepistoler m/37-39. Tillverkningen skedde på licens vid Husqvarna Vapenfabriks AB.
Stavmagasin för Magasinet för Kpist m/37-39 som rymmer
50 patroner
Det fanns även 70-skotts trummagasin till detta vapen.
Kulsprutepistol m/1940 Thompson 1928A1 För att avhjälpa bristen på kulsprutepistoler inköptes förutom ovannämnda finska och tyska kulsprutepistoler även ett mindre parti amerikanska kulsprutepistoler ifrån Auto-Ordnance i kaliber 11,5 mm (.45ACP). Patronen till det här vapnet var pistolpatronen till den amerikanska armépistolen modell 1911. Den var en främling i den svenska ammunitionsutrustningen och tillverkades inte i vårt land. Vapnet var av Thompsons konstruktion och fick beteckningen kulsprutepistol m/40 och patronerna betecknades 11 mm patron m/40. Läs här ett utdrag ur Soldatinstruktion 1943 om Kulsprutepistol m/40
Bild ovan: Kulsprutepistol av Thompson modell. Vapnet inköptes under kriget och antogs som kulsprutepistol m/40. Vapnet ovan är tillverkat till Ordnance Corp. före kriget och har modellbeteckning 1928A1. M/40 saknar mynnings broms och har ställbart sikte. Till vapnet fanns fyra stavmagasin rymmande 20 patroner var och ett trummagasin för 50 patroner. (Vapenmuseet i Eskilstuna.)
Kulsprutepistolen under beredskapsåren Inledningsvis var det bara gruppcheferna i gevärsgrupperna och jägargrupperna, som utrustades med kulsprutepistol. En stor del av servicemanskapet i kulsprute- och granatkastarförbanden utrustades med pistol. Övrigt servicemanskap utrustades med karbin. De krigförande stormakterna strävade efter att få fram prisbilligare och mer lättillverkade kulsprutepistoler i stora serier. Att tillverka delar i pressad och punktsvetsad plåt visade sig vara en väg att nå detta mål. Även denna gång ledde Tyskland utvecklingen. 1940 infördes en kulsprutepistol MP40 på vilken endast pipa och slut- stycke var av fräst och svarvat material. Övriga delar tillverkades av pressad plåt. Pistolgrepp och stock tillverkades av formpressad bakelit.
Bild ovan: Överst syns den tyska MP40 och underst syns den ryska PPSH41 (privat samling)
1941 följde Storbritannien med sin "Sten-gun"; Även på detta vapen, som tillverkades i olika modeller var endast pipa och slutstycke av svarvat och fräst material.
Bild ovan: Stengun Mk2 med fler bilder här>>>> (privat samling)Sovjetunionen, som förlorat en stor del av sin handvapenindustri under den tyska framryckningen 1941-42, lyckades bygga upp sin rustningsindustri längre öster ut och konstruerade på kort tid ett antal lättillverkade kulsprutepistoler. I Röda Armen kom hela bataljoner att utrustas med dessa enkla och funktionssäkra vapen i kaliber 7,62 x 25. (se bilden ovan på Ppsh41) I Sverige hade man klart för sig att en ombeväpning måste ske. Som vi ovan kunde konstatera, var ett stort antal inom armen utrustade med pistol som enda personligt vapen. Omfattningen av detta framgår av det faktum att det under beredskapsåren tillverkades 84.000 pistoler m/40! Pistolen är ju ett utpräglat närstridsvapen. Dessutom är utbildningen av användbara pistolskyttar tidskrävande och fordrar stor ammunitionsinsats. Tanken fanns att öka eldkraften hos de med huvudsakligen repeter- gevär utrustade skytte- och jägargrupperna genom att tilldela dem ett ökat antal kulsprutepistoler. Samtidigt skulle karbin- och pistolbeväpnade ombeväpnas och utrustas med kulsprutepistoler. Enligt min uppfattning var detta skälen till att svenska försvaret önskade en prisbilligare och mer lättillverkad kulsprutepistol än m/37-39. FM1944HVA 1944 genomgick två försöksmodeller prov. Den ena hade konstruerats av Carl Gustafs Stad Gevärsfaktori i Eskilstuna. Den andra hade framtagits av Husqvarna Vapenfabriks AB i Huskvarna. Husqvarna tillverkade 10 vapen för dessa försök.
FM44HVA (privat samling)
Bild 11:3 FM1944HVA Försöksmodell till kulsprutepistol framtagen
av Husqvarna Vapenfabriks AB.
Båda vapenmodellerna bestod proven väl. Man beslöt dock att den av Gevärsfaktoriet utvecklade modellen skulle antagas. Så skedde också 1945. Det nya vapnet fick beteckningen Kulsprutepistol m/45. Grundmodellen framgår av bild 11:4. Till en början använde man 50-skottsmagasinet m/37-39 i det nya vapnet. Detta magasin hade en del nackdelar. Först fordrades en särskild magasinsfyllare för att ladda magasinet. Om detta inte fylldes på rätt sätt kunde matningen av patroner krångla med eldavbrott som följd. Dessutom var fyllningen tidsödande, då patroner en och en med fyllarens hjälp fördes in i magasinet. Kulsprutepistol m/45 Kulsprutepistol m/45 är konstruerad att endast avgiva helautomatisk eld. Patronvis eld kan erhållas genom att avtryckaren släppes ögonblicket efter det avfyring gjorts.
Bild 11:4 Kulsprutepistol m/45 i sitt första
utförande. Magasinsstyrningen för m/45 magasinet gick att ta bort
för att passa m/37-39 magasinet. Till en början använde vapnet magasinet till m/37-39. Detta måste fyllas med hjälp av särskild magasinsfyllare, som ses på bilden. Extra solskydd av senare tillverkning ligger högst upp på bilden. När vapnet skall säkras hakas slutstyckshandtaget upp i tillbaka- fört läge i ett säkrings spår i lådan. (Så säkrade man redan den tyska kulsprutepistolen från 1918.) Siktet består av tre fällbara siktskåror med liknande funktion och indelning som siktet till m/37-39. Kornet är inställningsbart i höjd och sida med hjälp aven kornnyckel. Pipan är av i stort sett samma utformning och längd som den till m/37-39. På senare tillverkade pipor har man uraktlåtit att slipa bort svarvspåren. De först tillverkade vapnen hade något större kylhål i manteln, som omger pipan. Vapen av senare tillverkning har fått hål med mindre diameter och belägna längre fram på manteln. Enligt uppgift ansågs det att den första utformningen skulle göra manteln mindre hållbar och lättare att böja. Man tillverkade också en speciell mantel med hållare för karbinbajonetten. Den monterades på vapnet vid vakttjänstgöring.
Här är en jämförelse mellan kulsprutepistol m/45 och m/45b.
Bakstycket på m/45B försågs med en hake på översidan. (Bild 11:6.) Undertill på bakstycket fanns också en klack, som stödde mot ett uttag framför axelstödets övre "gångjärn". Det hade nämligen visat sig att bakstycket kunde lossna under eldgivning. Det hände mycket sällan, men denna svaghet utgjorde en potentiell risk, som eliminerades med beskrivna förstärkningar på bakstycket.
Bild 11:7 Magasin m/37-39 längst till vänster, i mitten magasin m/45b. På detta magasin kan man se hålen som ger en uppfattning om hur många skott man har kvar. Längst till höger ses lösskjutningspipa med lösskjutningsskydd samt en kammarpatron. (privat samling)
Världens bästa magasin för patron 9x19 mm Magasin m/45b Under många år användes magasin m/37-39 till kulsprutepistol m/45. Ett särskilt magasin rymmande 36 patroner hade konstruerats till vapnet. Det kom ut på förbanden i början av 50-talet. Det kunde laddas utan magasinspåfyllare. När patronerna senare levererades uppsatta på laddrambrickor, fylldes magasinen med hjälp aven magasinsfyllare på något tiotal sekunder.
På baksidan av magasin m/45 finns tre hål. Genom dem får skytten en ungefärlig uppfattning om hur många patroner han har kvar i magasinet. Då detta är något smalare på framsidan och något bredare på baksidan, löper patronerna friktionsfritt. Stavmagasin av konventionell typ med parallella sidoväggar har en benägenhet att krångla. Särskilt vintertid kärvar patronerna på grund av friktionen mot de med nedkyld vapenolja och damm täckta magasinsväggarna. (En erfarenhet tyskarna gjorde under fälttåget i Öster.) Det finns två typer av magasin nämligen m/45 och m/45B. Den förstnämnda typen känns igen på att magasinsbotten fasthålles av en bladfjäder. M/45B har längst ned på framsidan en påsvetsad plåt med hål för magasinsbottnens främre tapp. Baktill hålles det på plats av två klackar och fixeras i läge aven styrtapp och magasins fjädern. Det är nog ingen överdrift att påstå att magasinen till kulsprutepistol m/45 i förening med ramad ammunition och dess magasinsladdare inte överträffas av någon annan magasinskonstruktion i världen.
Så fungerar kulsprutepistolen Vi lämnar kulsprutepistol m/39 och m/40 Thompson därhän. De tillhörde en äldre och onödigt komplicerad generation av kulsprutepistoler. M/39 hade löst tändstift och hane. M/40 hade halvreglad mekanism. Övriga konstruktioner har fast tändspets och arbetar helt efter principen "tungt slutstycke". När vapnet är laddat och osäkrat, är slutstycket upphakat av avtryckarstången. Patronläget är tomt. Ett fyllt magasin sitter på plats i vapnet. Vid avfyring frigöres slutstycket, som kastas framåt av rekylfjädern. Under denna rörelse föres översta patronen i magasinet in i patronläget. När patronen kommit i läge fortsätter slut- stycket framåt. Därvid träffar tändspetsen tändhatten och patronen avfyras. Krutgaserna pressar kulan framåt och slutstycket bakåt. Detta, som är i rörelse framåt måste först stoppas, varefter det pressas bakåt. Under tiden detta sker, hinner kulan lämna loppet. Genom den rörelseenergi krutgaserna givit slutstycket fortsätter detta bakåt och drager därvid med sig tomhylsan, som kastas ut av den fast monterade utkastaren. Den bakåtgående rörelsen stoppas av bakstycket och dess buffertanordning. Så länge avtryckaren hålles intryckt fortsätter vapnet att skjuta, om magasinet innehåller patroner. När det är tömt stannar slutstycket i framfört läge. Om av- tryckaren släppes och magasinet fortfarande är laddat, hakas slut- stycket upp av avtryckarstången. Tillbehör till kulsprutepistolerna Tillbehören till kulsprutepistol m/37 -39 utgjordes av fyra 50-skotts- magasin jämte magasinsfyllare. Dessa förpackades i en axelväska av läder. Oljedosa innehållande borstviskare och läsksnöre för karbin utdelas för vapenvård. Någon lösskjutningsanordning fanns inte till detta vapen. Sex magasin per vapen ingår i utrustningen till kulsprutepistol m/45. Under fredstjänstgöring tilldelas soldaten en hylsfångare. Förutom att samla upp tomhylsorna, skall den också skydda skytten från splitter vid eventuella hylssprängningar. Sådana kan inträffa om en patron avfyras innan den helt kommit in i patron- läget. Det kan inträffa vid lösskjutning att projektilrester ligger kvar i patronläget och till viss del hindrar införandet av ny patron. Vid skjutning med lös ammunition användes lösskjutningspipa med lösskjutningsskydd. (Bild 11:7.) Vid skjutning med kammarpatroner användes lösskjutningspipan utan lösskjutningsskydd. För vård av kpisten utdelas till m/45 läskstång, läskända, borstviska och oljedosa. Bland tillbehören ingår också magasinsfyllare. För inskjutning av vapnet finnes en kornnyckel. Utveckling av ammunition till kulsprutepistol m/45 Vi har redan tagit del av de besvär ammunitions frågan utgjorde vid införandet av kulsprutepistoler i det svenska försvaret. De tidigare modellerna utmönstrades så småningom. Kvar blev endast modellerna 45 och 45B. Båda använde 9 mm patron m/39. Den var en konventionell parabellumpatron med en mjuk tunn mantel över blykärnan. Kulvikten var 7,5 gram. Tabell över arméns pistolpatroner och deras användningsområde:
Kännetecken på 9 mm patronerna:
Det gällde att hålla reda på vilken patron, som gick till vilket vapen. Sammanställningen är från 1943 års upplaga av Soldatinstruktion för infanteriet. Under Korea-kriget började man i större utsträckning använda så kallade "skottsäkra västar". Genom att tillverka dem i olika typer av konstmaterial, blev västarna betydligt lättare att bära, än harnesk av plåt. Sådana användes i skyttegravskriget under Första Världskriget. När en pistolkula med tunn mantel träffar en sådan väst, deformeras spetsen på kulan och genomträngningsförmågan går ner. Svensk ammunitionsindustri fick i uppdrag att konstruera en 9 mm pistolkula, som var motståndskraftigare och vars mantel ej deformeras så lätt som den på patron m/39. Efter många försök lyckades det att konstruera en kula vars stålmantel var tjockare i spetsen. Dess sidor var dock tillräckligt tunna för att utan alltför stort mot- stånd kunna formas efter bommarna i kulsprutepistolpipan, så att gastrycket från krutladdningen kunde hållas inom rimliga gränser. Patroner laddade med den nya kulan fick beteckningen 9 mm patron m/39B. Den känns igen på det röda tätningslacket runt hyls- mynningen och tändhatten. Patronen är kraftig och har god genom- slagsförmåga. När dessa rader skrives meddelas att USA:s försvarsmakt visat intresse för vår patron m/39B. Samtidigt har amerikansk polis uttryckt farhågor att patronen, om den kommer till USA, kan komma i händerna på brottslingar. Polisen fruktar nämligen att deras "skottsäkra västar" inte stoppar för m/39B-kulan. Efter år av försök lyckades man konstruera en lös patron till kulsprutepistolen. Patronerna laddas med en projektil av plast- material. Vid lösskjutning inmonteras en särskild lösskjutningspipa i vapnet. Den ersätter då den så kallade "skarpskjutnings- pipan". För att få tillräckligt tryck för omladdning av vapnet har loppet i lösskjutningspipan en kaliber av 5,3 mm. Plastprojektilen, som har 9 mm kaliber pressas ihop i det smala loppet, varvid gas- trycket blir tillräckligt högt för att omladdning skall kunna ske. Splittret från plastprojektilen pulvriseras i lösskjutningsskyddet, så att personal under övningar inte skadas av projektilrester. För kammarskjutning laddas en patron med svart plast kula. I spetsen på den sitter ingjuten en 0,5 gram tung stålkula. (Se bild 11:7) Den får sin styrning i lösskjutningspipan, som användes utan lös- skjutningsskydd. Vapnet fungerar på samma sätt i övrigt som vid skjutning med lös ammunition. I övrigt kan nämnas att sedan 1950 används så kallade "rostfria" tändhattar till handvapenammunitionen för svenska försvaret. Den "rostfria" tändhatten är skonsammare och sliter mindre på loppet. Samtidigt lämnar den inte kvar salter i loppet, som gör att detta lätt rostar. Så var fallet med tidigare typer av tändsatser. Fortsatt utveckling? Under 60-talet anskaffades en enkel typ av mörkerriktmedel till handeldvapen inom försvarsmakten. - Pistolerna undantagna. De utgjordes av lätt påmonterbara korn och sikten med självlysande punkter som riktmärken. Kornet hade en sådan lysande punkt, vilken vid riktning skulle synas mitt emellan siktets två lysande punkter.
Bild Mörkerriktmedlen med sitt läderfodral. (privat samling)
Magasinsväska med sex ouppackade magasin, mörkerriktmedel, läskstån och oljedosa
För fullständighetens skull måste vi också nämna säkringsluckan till både m/45 och m/45B. Den användes vid vakttjänst för att förebygga vådaskott. Den rödlackerade luckan monteras i utkastar- hålet på vapnet. Den hindrar slutstycket att slå fram om någon av misstag skulle osäkra vapnet och även av misstag .leka med avtryckaren. Säkringsluckan skall vara monterad på vapnet före laddning till dess "patron ur" göres. Om vapnet måste användas, kan man med vidhängande läderrem snabbt rycka bort säkringsluckan. Kulsprutepistol m/45 har också blivit ett populärt tävlingsvapen. Den har med sin fina ammunition god precision. Hemvärn och driftvärn har tilldelats kulsprutepistoler. Frivilliga befälsutbildningsföreningar har kunnat få låna dem för övnings- och tävlings- skjutning. Kvalificerade skyttar inom den Frivilliga Skytterörelsen har för tävlingsändamål fått tillstånd köpa privata kulsprutepistoler m/45. I och med att försvarsmakten anskaffat automatkarbiner, torde kulsprutepistolen så småningom ha spelat ut sin roll. Tills vidare finns den kvar inom försvaret. När anskaffningen av automatkarbin 5 (se FMV Ak5) genomförts i önskad omfattning kommer förmodligen även kulsprutepistolen att utmönstras. En möjlig användning kan bli att de tilldelas insatsstyrkor för polisiära ändamål. Militärt torde de då förlorat sin betydelse. Ett stort TACK till Vapenmuseet i Eskilstuna! |
||||||||||||||||||||||||||||
