En sammanfattning av Lee Enfield seriens historia.

Text och bilder av O. Janson
Ett tack till sällskapets medlemmar som visar sina vapen här på bilderna.

Uppdaterad 2009-10-20

Lee repetergevär härstammar ifrån 1870-talet och de tidiga svartkruts Lee repetergevär, som gjordes av Remington. Namnet Enfield i Lee-Enfield kommer ifrån staden Enfield i de nordvästra utkanterna av London. Här gjordes militärvapen sedan 1804, bl.a. Brown Bess flintlåsmusköter. 

Namnet Lee i Lee-Enfield kommer ifrån Skotten och sedermera amerikanen James Paris Lee som levde 1831-1904. Engelsmännen antog Lee-Metford 1888 med sin typiska Metford räffla för svartkrut. Dessa tidiga Lee-gevär fångade uppmärksamheten hos fabriken Enfield Arsenal, vars officiella namn var Royal Small Arms Factory (RSAF) Enfield. Här gjordes en lång rad av prov, tester och utvecklingsarbeten. Vice VD vid Enfield, Joseph Speed, blev den drivande kraften bakom de flesta förbättringarna och förfiningarna via vilka slutligen ledde till att Lee Enfieldgeväret slutligen accepterades av britterna 11 december 1895 som Rifle, Magazine, Lee-Enfield Mark I. 

 

Rifle, Magazine, Lee-Enfield Mark I. 

 

Den största orsaken till den nya typen av gevär var det röksvaga krutet. Engelsmännen använde kordit som inte lämnade så mycket slaggrester som svartkrutet. Finessen med Metford räfflan försvann och man tog fram en ny typ av räfflor som var anpassade till kulor med högre hastighet. Denna typ av räffling kallas Enfield. Den hade fem vänstergående räfflor med ett djup av 0,13 mm och en stigning på 1 varv på 10 tum.

James Paris Lees två mest berömda uppfinningar var

repetersystemet

magasinet.

Det är dessa uppfinningar som betytt mycket för Lee-Enfield gevärens framgång. Systemet har två låsklackar på slutstycket som låser i lådan bakre del. Detta gör vapnet snabbare att repetera eftersom slutstycket får lite kortare väg att gå. Det gör också slutstycket kortare än en mekanism med främre låsklackar.

 

 

Mark III SMLE (Short, Magazine, Lee-Enfield).

SMLE eller NoI Mk III

Dessa vapen testades snart över hela Brittiska imperiet och det genom gick en utvecklingsprocess av förfining och förbättring. Boerkriget i södra Afrika hade ett starkt inflytande, som ledde till det viktiga tillägget av laddramsladdning och antagandet av en 25" pipa (0,635 m) som en kompromiss för såväl kavalleri som infanteri.
Detta korta gevär ersatte det långa infanterigeväret och den korta kavallerikarbinen - "one size fits all".
Engelsmännen var de första som kom fram till denna kompromiss med en piplängd som var anpassad till rökfritt krut. Tyskland gjorde det inte förrän införandet av Mauser K98.
Detta kortpipiga gevär blev känt som Short, Magazine, Lee-Enfield (SMLE). OBS Short syftar på att geväret är var kort. SMLE serien började med Mark I och fortsatte att utvecklas till den kända Mark III som antogs 26 januari 1907. Detta vapen blev Samväldets krigshäst för 1:a Världskriget och även till stor del för 2:a Världskriget.

 

 

 

 Här ses spärren för magasinet som blockerar patronerna i magasinet.

Här är spärren utdragen så att skytten kan använda patronerna i magasinet.

 

Specifikationer No I MkIII:

Längd 1,13 m
Vikt 3,71 kg
piplängd 0,635 m
kaliber .303 (7,69 mm)
räffling 5 vänster
magasin löstagbart 10 skott
Mynningshast 738 m/s
Sikte 2000 yard (1829 m)
Kuldiameter 7,92 mm eller 0,311 inch

 

Tillverkat av: Royal Ordnance Small Arms Factory at Enfield Lock mer än 2 miljoner st
BSA gjorde 1.601.608 st, som var den siste tillverkaren i UK fram till 1943.
LSA gjorde flera hundra tusen
Lithgow i Australien och Ishapore i Indien gjorde Mk III* efter antagandet av No 4.
Lithgow producerade 415.800 från 1939 till 1955.

 

 

1910 antogs en ny patron i kaliber .303 (7,69 mm) som kallades Mark VII.
Denna patron var ett försök att hålla jämna steg med Tyskland, Frankrike och USA, som alla hade antagit ammunition som hade bättre ballistiska kulor, som sköts med högre hastighet. Denna laddning hade en 11,2 grams (174 grains ) spetskula som gick med 743 m/s (2440 fps). Som jämförelse kan nämnas den ammunition som användes med framgång av amerikanska prickskyttar. US M118 7,62x51 NATO Match har en 11,1 grams (173 grains) kula som har en hastighet av 777 m/s (2550 fps). Den Brittiska Mark VII .303 visade sig ha en längre effektiv räckvidd än de amerikanska 150 grains 30-06 patroner som användes i båda världskrigen.

 

Den Brittiska .303 Mark VII kulan är en av de dödligaste projektiler som någonsin funnits på slagfältet. Den konstruerades med en lätt kärna framtill bestående av aluminium. Denna kärna ändra projektilens ballans så att den var stabil i sin kulbana, helt träffsäker ut till enorma avstånd och penetrerar hårda mål mycket bra. Kulan tumlar om den träffar något mjukt som mänsklig vävnad. Den extremt effektiva Mark VII patronen kom att förbli Brittisk standard fram tills den ersattes av 7,62x51mm NATO patronen.

 

Mark III SMLE förenklades för att underlätta produktionen under första världskriget och kallades då Mark III* och introducerades 2 januari 1916. Den primära förändringen var siktet för långhållsskytte uteslöts. Detta skytte hade övertagits av de tunga kulsprutorna. Dessutom eliminerades bläcket för att stoppa patronerna i magasinet.

Här är långhållssiktet ifrån det långa geväret av model 1

 

 

Enfield P-14

 

Utvecklingen pågick ständigt och en del teoretiker påstod att geväret var för kort för infanteriet och för långt för kavalleri och kulsprutebesättningar. RSAF fick i uppdrag att utveckla ett nytt gevär som skulle vara konstruerat som mausergeväret. Detta vapen skulle också vara bättre anpassat för massproduktion än SMLE. Vapnet kom slutligen fram 1914 och kallades ".303 caliber Enfield Pattern 1914 rifle", eller kort och gott P-14. Fram till april 1917 hade det tillverkats 1,2 miljoner P-14 i USA. När slutligen USA gick med i kriget den 16 april 1916 blev behovet av gevär akut för USA. Både Remington och Winchester ändrade då sin produktion av dessa gevär till 30-06. Dessa Lee Enfield konstruerade gevär har fått namnet US Rifle, Caliber .30, Model of 1917. Produktionen av dessa startade 1917.  (Bilden nedan)

Lee Enfield P-14 senare kallad Rifle No 3

 

 

Specifikationer  Enfield P-14:

Längd 1,18 m
Vikt 3,94 kg
piplängd 0,661 m
kaliber .303
räffling 5 vänster
magasin fast
Mynningshast 843 m/s

Tillverkat antal: 1,2 miljoner, varav största delen i USA Winchester & Remington.

 

 

 

Vid utbrottet av 1:a Världskriget så var de engelska trupperna utrustade med vad många trodde var ett undermånligt gevär. Det visade sig snart att vapnet var långt ifrån undermånligt. I själva verket var det ett utmärkt gevär, som hade bra precision, funktionssäkert och mycket lämpat för snabbskytte. De engelska soldaterna var tränade i att såväl precisions- som snabbskytte.

Det var Mark III* SMLE:s otroligt överlägsna handhavande under Första världskriget som grundade det förtjänta ryktet som bra tjänstevapen för serien av Lee-Enfieldgevären. Det är frågan om inte Mark III* var det bästa geväret på Första världskrigets slagfält. Det var behändigt till storlek och vikt. Det var det snabbaste repetergeväret för precisionsskytte. Det var otroligt tåligt och slagkraftigt. Det var det mest pålitliga geväret någonsin i smutsig miljö. Dessutom hade det ett löstagbart magasin som innehöll 10 patroner och som också kunde laddas med laddram. Vapnet levererades endast med ett magasin. Geväret var avsett att endast laddas med laddram och inte med lösa magasin.

Trots sin utmärkta prestanda så hade det en del brister och mellan krigen utvecklades ett nytt gevär för att komma till rätta med dessa brister. Vapnet konstruerades för att behålla alla positiva sidor hos MarkIII*. För att understryka en mer kostnadseffektiv produktion konstruerades en starkare och stabilare låda, tyngre pipa och ett hålsikte på lådan.

1926 var engelsmännen något konfunderade över sin egen benämning av sina militärvapen. Deras gevär kallades för ”Mark” och ”Mark med stjärnor”.
Man bestämde att SMLE Mark III fick kallas
"Rifle No. 1 Mark 3".
"Rifle No.2" var en träningsversion av SMLE No I som använde .22LR

“Rifle No 3” blev P-14 geväret som användes i begränsad omfattning.

 

 

Rifle No4 Mk1

 

Denna nya Enfield kallades No4 Mark 1 och byggdes i försöksserier under början av trettiotalet. Ursprungligen var det samma vapen som ett No I Mk VI (som producerades under perioden 1924-1930). Skillnaden var bara att lådan var kraftigare och vapnet var mer anpassat för massproduktion. Vapnet lades emellertid på hyllan, eftersom man antog att nästa Brittiska gevär skulle vara en halvautomat.

Som en konsekvens av detta kom Britterna och samväldet att gå in i andra världskriget beväpnade med .303 Mark III* SMLE! Snart nog blev det uppenbart att en utökad produktion av gevär krävdes för att kunna fullfölja kriget.

No4 serien av gevär i Lee Enfield-familjen representerar den mest utvecklade och den som har bäst prestanda av den långa rad av gevär som kom ifrån Lee-gevären.

Efter 1:a Världskriget trodde engelsmännen att de inte behövde så många gevär. Man lät lägga ut gevären som var över ifrån kriget och körde över dem med Stridsvagnar. Till detta kom reträtten ifrån Dunkirk, där hundratusentals handeldvapen övergavs, blev behovet av fler gevär kritiskt. Sent under 1939 beslöts det att behålla produktionen av Mark III* samtidigt som produktionen av verktyg för No4 Mk1, som var mer anpassat för massproduktion, sattes upp. Vapnet hade ursprungligen utvecklats och provats vid RSAF Enfield. Dessa fabriker reserverades under kriget för tillverkning av den viktiga lätta kulsprutan Bren.

I Storbritannien tillverkades No 4 hos RSAF Fazakerley, Maltby och den kommersiella firman Birmingham Small Arms Shirley. Många delar tillverkades hos underleverantörer ifrån hela England. Dessutom startades produktion i Kanada vid Long Branch Arsenal och vid Savage-Stevens company i USA. Dessa senare gevär märktes med det typiska "US PROPERTY", som en del av Lend Lease-avtalet mellan USA och England.

 

Specifikationer No 4 Mk 1:

Längd 1,13 m
Vikt 4,12 kg
piplängd 0,640 m
kaliber .303
räffling 2, 4, 5 och 6 vänster med en stigning av 1 varv på 12 tum
magasin löstagbart 10 skott
Mynningshast 743 m/s

Sikte Hålsikte ställbart för 200 (182 m) till 1300 yard (1189 m);
Hålsikte av L - form 300/600 yard (274/549 m)

Tillverkat antal: mer än 5 miljoner, varav största delen i USA (Stevens Arms) och Kanada.

 

No 4 introducerades inte förrän 13 februari 1941 i både Storbritannien. Det var det första standardiserade geväret för engelsmännen. Alla skruvar måste ha enhetlig gänga. Längden är 1,128 m och vapnet väger 4,17 kg. Den kom inte till användning i någon större utsträckning i fält förrän 1943. Från och med denna tid tog det gradvis över rollen som det primära geväret för Britter och Kanadensare. Produktionen av No 1 upphörde inte i England förrän långt in på 1944 och No 1 förblev i produktion i Indien och Australien under hela kriget.

Utifrån soldatens perspektiv var det inte mycket som skilde de båda modellerna åt förutom siktet. Det var förvisso ingen fråga om vilket som var det bättre av de två. Den tyngre pipan och mekanismen på No 4 tillsammans med det lättare nosbeslaget flyttade över vikten dit den gjorde nytta i avseende på styrka och precision. Hålsiktet på No 4 är mycket snabbare och lättare att använda än de öppna riktmedlen på No 1, särskilt vid dåliga ljusförhållanden. Dessutom blev det en förlängning av visierlinjen som resulterade i det var lättare att träffa. Trots dessa förbättringar så fick vapnet ett blandat motagande av trupperna. Detta berodde på att de inte gärna övergav ett beprövat vapen. Det nya No 4 var utrustat med betsad björkkolv istället för traditionell valnöt.

Trots att No 4 är en efterföljare till No 1 och dessutom mycket lika till utseendet så är bara ett fåtal delar utbytbara.

Många har varit lyriska över Mausers av typen 98, till skillnad ifrån Lee-Enfield-serien. Trots att Lee-Enfield betraktas som ett bättre vapen på slagfältet och började användas tidigare (1888), och förblev i produktion mycket längre (åtminstone till 1968 i Indien) och har förblivit i aktiv tjänst till idag. En prickskytteversion användes av Britterna tills på 80-talet och den används fortfarande av Indien.

Det är ironiskt att de egenskaper som kritiseras är de, som är de fördelar som utgör dess överlägsenhet på repetersystemens arena som tjänstevapen. Särskilt kritiserat är den tvådelade stocken, bakre låsklackarna, separat slutstyckshuvud och att mekanismen spänns när slutstycket låses.

 

Slutstyckshuvud på No4 
- lägg märke till spåret som ger den mjuka gången vid repetering.

Var och en av dessa egenskaper är en tillgång för ett militärgevär. T.ex. kolven är fastsatt i mekanismen med en stor, mycket stark bult som löper genom kolvhalsen. Trots att kolvhalsen är en vanlig plats, som bryts på militärgevär, så hittar man det aldrig på Enfield beroende på bulten. Detta system gör det dessutom lätt att passa in olika längder på kolvarna för att passa olika storlekar på användaren. Det fanns fyra olika längder - lång, normal, kort och en sk. bantam. Med ett kolvsystem som Enfield gör det möjligt att byta ut framstock eller kolv utan att byta hela kolven.

Det separata slutstyckshuvudet på Enfieldmekanismen saknar låsklack men har en kant som löper i ett spår på högra sidan av lådan. Detta eliminerar s.k. byrålådeeffekt och slutstycket löper mjukt utan att fastna eller wobbla. Detta underlättar handhavandet och ökar hastigheten och säkerheten vid omladdning.

Det separata slutstyckshuvudet tillåter justeringen av headspacen på ett enkelt sätt. No4 slutstyckenas huvud är numrerade i storleksordning så att för stor headspace kan korrigeras genom att välja ett huvud med numret högre.

De båda låsklackarna sitter baktill på slutstycket. Denna konstruktion är ofta kritiserad men den gör mekanismen kortare eftersom slutstycket bara behöver öppna patronlängden istället för som vanligt patronlängd plus längden på låsklackarna. Enfieldens handtag behöver bara dras 89 mm jämfört med 115 mm för m/98 Mauser. Dessutom behöver handtaget vridas 90 grader för att repetera jämfört med 70 grader för Enfield.

Mindre uppenbart och ännu mer viktigt är det med avseende på riktad eldgivningen. Den korta rörelsen hos slutstycket medför att skytten inte behöver släppa siktlinjen med blicken för omladdning. Med de flesta andra gevär måste skytten flytta huvudet ur vägen för slutstycket och han förlorar då siktlinjen och försenar då sitt nästa riktade skott.

Systemet med spänning av slagfjädern vid låsning är mycket praktiskt vid svåra förhållanden i fält. Beträffande vapen som spänner slagfjädern vid öppning av sker detta när mekanismen öppnas genom att en kam trycker ihop fjädern. Detta samtidigt som den avskjutna hylsan skall dras ut. Då om rörelsen redan hindras av närvaron av smuts, korrosion eller skadad ammunition (allt detta vanligt på slagfältet) då blir det ännu svårare p.g.a. kammen som trycker ihop fjädern. Med en mekanism som spänner vid stängningen så är det bara utdragningen i sig själv. Denna aspekt gör Enfielden överlägsen Mausers 98 system vid extremt smutsiga situationer. Dessutom är det snabbare eftersom kraften som behövs för att spänna slagstiftet avges i ett skede av repeteringen när mesta möjliga kraft finns tillgänglig.

Allt detta gör Lee Enfield till det snabbaste repetergeväret för militärt bruk. Den genomsnittlige rekryten förväntades klara av att skjuta minst 15 skott per minut och dessutom träffa den standardiserade Brittiska militärtavlan med varje skott på 200 yard. Det betyder ett riktat skott var fjärde sekund inklusive tiden det tar att ladda om med fem patroner på en laddram. En vältränad skytt med ett Mausergevär klarar också av detta.

Men en vältränad skytt med Lee Enfield klarar av 20 per minut. De bästa kan komma upp i 30 bull’s-eye eller mer. Det finns inget annat militärt repetergevär som kommer i närheten av detta.

 

 

 

 

Siktet på SMLE

 

Siktena på No. 4 är en klar förbättring jämfört med No 1. Normalt är det ett hålsikte, s.k. Ghost Ring, inställt på 400 yard. Man kan fälla upp det och får då ett ställbart sikte mellan 200 och 1300 yard. Nollställning i sidled ställs med hjälp av ett laxat korn. Hålsikten är att fördra på militärvapen eftersom det är lättare att fånga in målet i sikten av denna typ. Det noggranna siktet på de första No. 4 var att föredra men kriget kom att kräva förenklad produktion och de ersattes på senare modeller av stansade skruvar (Mk 3 o 4). En starkt förenklad version är Mk 2 med ett L format sikte. I det lägre läget inställt på 300 yard med bajonett och i det högre läget inställt på 600 yard utan bajonett.

 

 

Hålsikte som kan skruvas.
Hålsikte av L typ.

 

De flesta No. 4 tillverkade i England har som standard fem vänstervridna räfflor med en stigning på 1 tum på 12 tum. De som är tillverkade i USA och Kanada har bara två räfflor. Detta var den extremaste förenklingen av en gevärspipa. Det förekommer även No 4 med fyra och sex räfflor. Det verkar inte vara någon större skillnad i precisionen mellan antalet räfflor för dessa vapen. En fördel med gevären, som har bara två räfflor, är att det kan skjutas bra med blykulor. De klarar också av att skjuta kulor i .308 med acceptabel precision. Gevären är ju avsedda för kulor med diametern .311.

De flesta Nordamerikanska vapnen i allmänhet kallas No 4 Mk 1* och introducerades 15 juni 1941. De har en förenklad slutstyckslåsning vilket skiljer dem ifrån No 4 Mk 1. Standardmodellen utan stjärna har en fjäderbelastad låsning medan No 4 Mk 1* har ett uttag i styrlisten för slutstycket. Slutstyckshuvudet kan lyftas upp ut ur styrlisten vid denna urfräsning.

En nackdel med gevären som tillverkades under kriget var att avtryckaren var upphängd i underbeslaget i stället för i lådan. Detta hade till följd att trycket kunde variera med väderleken. Detta rättades till efter kriget.

Under kriget byggde Engelsmännen om många speciellt utvalda gevär till prickskyttegevär. Prickskyttesatser gjordes i Kanada och vapnen fick modellbeteckningen T som i Teleskopsikte. Försök efter kriget som omfattade såväl alla allierade vapen som erövrade tyska, visade att de ombyggda Lee Enfield gevären i allmänhet var de bästa prickskyttegevären som seriemässigt hade producerats.

 

 

Engelsmännen använda gevären i 2:a Världskriget och Koreakriget, sida vid sida med amerikanska trupper, som använde M1 Garand, som är halvautomatiska gevär. Det finns inga rapporter om krav på halvautomater eller övertagande av Garand annat än i något enstaka fall.

 

 

No 5 Mk 1


Introducerad 23 maj 1945. Vapnet blev berömt under namnet Djungelkarbin. Det är en No 4 Mk 1 som har kortats 126 mm. Utmärkande drag för vapnet är den stora trattformade flamdämparen, kort framstock och gummibakkappa. Vapnet var påfallande lätt och behändigt att handha, men det blev snabbt impopulärt, just eftersom det var lätt och då fick kraftig rekyl. Man hade inte utvecklat mynningsbromsen än. Dessutom hade man problem med träffbildsvandringar.

 

No 4 Mk 2.

Den sista och enligt många den förnämsta ”allmänt antagna” versionen av SMLE var No 4 Mk 2 som kom 1949. Den gjordes med en bättre fredsmässig standard för såväl inpassning och ytbehandling och bearbetning än krigstillverkade No 1 Mk 3 och No 4 Mk 1. Denna version tjänstgjorde i den engelska armén tills mitten på 50-talet, när den ersattes av en engelsk version av den belgiska FN FAL.

Engelsmännen bytte nu system för modellbeteckningen igen och kallade vapnen L för Land Service (armén), N för Naval Service (flottan) och A för Air Service (flyget).

När NATO antog enhetspatronen 7,62x51 kom man fram till att endast No 4 var stark nog att tåla ombyggnad till NATO kalibern. SMLE No 1 Mk 3 tillverkades däremot i Indien i Natokalibern.

Många byggdes om och fick då modellbeteckningen L8A4 (f.d. No 4 Mk 1) och . L8A5 (f.d. No 4 Mk 1*) Prickskytteversionerna heter L42A1 sniper rifle och L39A1 military competition rifle.

Prickskytteversionen L42A1 användes av engelsmännen fram till 1992.

 

 

L59A1 - den sista modellen som inte är något vapen.
Som kuriosa kan nämnas att den allra sista versionen av No 4 Mk 1 antogs i mitten på 70-talet! Den var avsedd för kadetter. Den kallas för L59A1. Den går inte att skjuta med! Man har fräst bort delar av slutstycket, lådan och patronläget. För att vara på säkra sidan har man dessutom svetsat en plugg i patronläget.

Nackdelarna med Lee-Enfield gevären låg till största delen inte hos vapnen utan hos den flänsförsedda ammunitionen. Lee-Enfield gevären tjänade engelsmännen och samväldet i mer än 60 år i de främsta frontlinjerna som ett standardvapen och mycket längre än så som träningsvapen och prickskyttegevär.

 

 

Bajonetter.

Lee Enfield No 1 (No I Mk III*) använder en lång sabelbajonett som sätts fast på ett beslag, som sitter på kolven och runt pipan.
Före 1:a världskriget hade man långa bajonetter för att ha så långa vapen som möjligt. Under kriget kom man underfund med att det var en nackdel med långa bajonetter. När soldaten stack bajonetten mellan revbenen på sin fiende så föll fienden ihop över geväret och revbenen låste fast bajonetten. Man gick därför över till kortare bajonetter som inte gick igenom hela kroppen utan bara in i brösthålan. Enligt dåtidens militärer var det svårare att parera en spikbajonett än en bajonett med blad.

 

 

Överst SMLE No1 Mk III
med bajonett m1907.

 

 

Underst No 4 Mk1*
med bajonett No4Mk1*

 

 

Lee Enfield No. 4 utrustades med en kort spikbajonett utan handtag. Den monteras direkt runt pipan med snäpplås på liknande sätt som gamla tiders bajonetter. Bajonetter och baljor tillverkades av olika firmor. Baljorna användes också som benstöd för Brens kulsprutegevär.
Efter kriget utvecklades en liknande bajonett med ett Bowie format blad och ytterligare en modell med samma typ av blad men med ett riktigt skaft. Konstruktionen var egentligen avsedd för kpisten Stengun Mk V. Denna bajonett kunde också fungera som kniv. De flesta arméer hade kommit till insikt om att man hade mer behov av en kniv än en bajonett.

 

 

 

Spikbajonetten och Bowiebajonetten

 

Bajonett till Djungel Karbinen

 

Källor:

Small arms of the World, Smith & Smith
Military small arms of the 20th century, Ian Hogg, John Weeks
Modern Rifles, Maj. Fredrick Mayatt & Gerard Ridefort
Soldier of fortune, Chuck Karawan
SMLE Rifles, Charles Stratton
The Lee Enfield No4 & No5, Charles Stratton

 

 

Åter till sidan med
olika artiklar