av Björn Hellqvist

Det finns många svärd som är förknippade med kända historiska personer, och som på så vis tilldrar sig extra intresse. Det är ofta mycket tillfredsställande att upptäcka bakgrunden till männen som använde dem och de tider de levde i. En sådan värja är den som en gång ägdes av Gustav Vasa.

Kung Gustav Eriksson Vasa är ju som bekant en av svensk historias mest framträdande kungar. Han tros ha fötts år 1496, och var medlem av en av de mer inflytelserika adelssäkterna. Han växte upp i riksföreståndarens, Sten Sture den yngre, hov, och deltog i striderna mot danskarna. Kalmarunionen knakade i fogarna, och den danske unionskungen, Kristian Tyrann, försökte kväsa upproren med hjälp av tyska landsknektar och danska soldater. Kristian anföll Sverige 1520, och Sten Sture dödades. Gustav, som redan hölls som gisslan i Danmark, flydde till Lübeck men återvände till Sverige när Kristian lovade att benåda de upproriska adelsmännen. Kungen bjöd in till ett möte med upprorsmännen, men Gustav valde att stanna hemma. Det var klokt av honom, då Kristian Tyrann anställde det nidingsdåd som gått till historien som Stockholms blodbad. Gustavs far, svåger och morbröder avrättades tillsammans med omkring 75 andra. Vasaättens landområden konfiskerades, och hans mor och systrar dog året därpå i dansk fångenskap. Gustav satsade allt på ett kort och började agitera för ett uppror, och berättelserna om hans flykt undan danskarna har antagit legendens form. Med stöd från Hansan, som gärna såg Danmark försvagat, lyckades han dra samman en armé, och 1521 valdes han till riksföreståndare. Efter flera strider med danskarna lyckades man till sist slänga ut dem, och 1523, vid 27 års ålder, valdes Gustav till Sveriges konung. Han började reformera landet, inspirerad av samtida härskare som Henrik VIII och Maximilian I, och helt i linje med Machiavellis idealfurste. Enväldig, slug och med ett fruktansvärt humör, lade han grunden till det moderna Sverige. När han dog 1560, hade Sverige omvandlats från ett svagt, fattigt katolskt land till en renässansstat med en protestantisk kyrka. Kung Gustav var en hårdhänt härskare, men han räknas ändå som en av de största i svensk historia.

Ordet ”värja” användes i medeltidssvenskan för att beteckna ”försvar, vapen, skyddsvapen”. I modern svenska är “värja” och and “rap(p)ir” synonyma. Ordet utgjorde alltså ett ganska brett begrepp, tills det började användas för det vi känner som värjor under 1600-talets första hälft. Värjor som sådana brukade kallas ”degen”, ”stossdegen” eller ”korde”, då man använde tyska låneord. Den första textreferensen till användningen av ordet ”rapir” (”rapper”) återfinns i ett importdokument från Lödöse 1546. En av de tidigaste kända omnämningarna av vad som troligen var en värja har hittats i en inventarieförteckning från 1543, där adelsmannen Konrad von Pyhy har en ”stoideghen” (stossdegen) listad, men det finns även en referens till en ”korde” så tidigt som 1524. Fäktkonsten var känd på våra breddgrader, och det finns en referens till detta i Olaus Magnus monumentalverk “Historia om de nordiska folken” från 1555, där det berättas att de unga svenska adelsmännen:

”Liksom de gamla nordborna öfver hufvud träget vinnlade sig om allehanda idrotter, som voro ägnade att vidmakthåla och stärka krafterna, så inhämtade de ock af fäktmästare genom flitig öfning färdighet att utdela och undvika svärdshugg. Också voro somliga af dem så skickliga i den ädla fäktkonsten, att de kunde med ofelbart hugg träffa motståndarens ögonbryn. Om någon fegt blinkade för ett sådant hugg, blef han strax förvisad från hofvet och miste sin sold. Ty de hade af naturen ett sådant herravälde öfver sina känslor och sitt ansikte, att de, äfven om de fingo ett hugg i synen, ej ens det minsta rynkade ögonbrynen och gent emot alla angripares försök att bringa dem ur fattningen bibehöllo ett orubbligt sinneslugn.”

(Ur ”Historia om de nordiska folken”, femtonde boken, sextonde kapitlet.)

Likt många andra länder i Europa, så hade inte Sverige någon inhemsk produktion av kvalitetsvapen att tala om, utan fick förlita sig på dyr import istället. År 1551 beordrade kung Gustav att man skulle sätta igång med blankvapenproduktion i Arboga, och anställde tyska mästersmeder för att få den nödvändiga kompetensen. En av dessa smeder var Markus Dieffstädter, som chefade för produktionen under några år innan han återvände till Tyskland. 1554 kunde han leverera över 1000 kniv-, dolk-, svärds- och värjklingor. Kungen var dock en hård kritiker, och i ett brev från 1555 returnerade han några klingor med uppmaningen att smederna skulle ”göra klingorna något tjockare och bättre, så att de icke stå så efter man dem böjer, som de därtill gjort haver.” Det finns en inventarielista från 1548 som nämner att kungen ägde inte mindre än tolv rapirer. Med tanke på hans uppväxt och krigsvana, bör han ha vetat hur man använde dem.

Det är högst troligt att klingan smiddes antingen i Tyskland eller Arboga under 1550-talet, och att en svärdsfejare tillverkade ett fäste enligt senaste mode. Svärdsfejaren kan ha varit verksam i Tyskland, men jag undrar om han inte kan ha bott i Arboga eller Stockholm. Kanske var värjan ett av de första svärden som lämnade faktoriet i Arboga, och överlämnades till kungen som ett bevis på att produktionen var igång. Kung Gustav var modemedveten, så det är troligt att han beställde en värja för att visa att han inte stod andra europeiska härskare efter. Värjan användes aldrig i strid; vid tiden för dess tillverkning led kungen av allehanda krämpor, och förlitade sig på sina hövitsmän i fråga om strid. Värjan håller rätt längd för honom. Han var omkring 1,75 lång, något längre än medellängden vid den tiden, och då jag bara är något kortare har jag kunnat konstatera att längden känns rätt.

Värjan genomlevde några äventyr efter kung Gustavs död. Först blev den införlivad i lilla rustkammaren, som var en samling med personliga vapen. Senare så blev denna rustkammare på kung Gustav II Adolfs initiativ år 1628 det vi känner som Livrustkammaren, och därmed det äldsta museet i världen. Vid slottsbranden 1697 så verkar det som om värjan räddades undan lågorna genom att kastas ut från ett fönster. Värjan verkar ha skadats lätt, och troligen var det då ett av parerstångens ändbeslag gick förlorat. I nästan 450 år har värjan varit en del av samlingen, men vanligen är den magasinerad utom då den är utlånad till någon utställning. Senaste gästspelet var vid en utställning på Kalmar slott 2003.

Värjan är av den lite kraftigare typ som i engelsk terminologi kan kallas ”cut-and-thrust sword”, och det är uppenbart att den är kapabel till både bra hugg och effektiva stötar. Ett par generationer senare var värjorna i huvudsak enbart stötvapen. I vilket fall som helst är värjan ett dugligt vapen som borde tilltalat den praktiskt lagde kungen.

Inventarienummer: LRK 13502

Längd: 1088 mm

Klinglängd: 952 mm

Klingbredd: 34 mm

Parerstängernas vidd: 252 mm

Vikt: 1390 gram

Balanspunkt: 115 mm från krysset

Fästet är av mörkt stål och dekorerat med lejonmaskaroner och andra detaljer av förgyllt silver. Stålknappen är relativt stor, med en konisk topp täckt av en slät kåpa i förgyllt silver som graverats med ett bandmönster. Runt den låga nitknappen finns en bladrosett. Greppet är lindad med omväxlande slät och tvinnad tråd av förgyllt silver, med dekorerade ringar av samma material i vardera änden. De långa parerstängerna har ett kvadratiskt tvärsnitt och är svagt nedåtböjda. De avslutas av ändbeslag i förgyllt silver, den bakre en ersättning troligen utförd på 1800-talet. Ändbeslagen och sidringarna pryds av ditlödda lejonmaskaroner. Ändbeslagen är graverade med arabeskmönster på alla fyra sidor. En 41 mm lång hylsa av förgyllt silver omsluter krysset och ricasson, med utsidan dekorerad med en kvinnofigur omgiven av bladverk, medan insidan är slätare och dekorerad med ett tämligen enkelt, graverat mönster. Den hålls samman i sidorna med hjälp av två stift som kan avlägsnas. Det ganska enkla fästet består av ett system med byglar och sidringar, som erbjuder hyggligt skydd för handen. Utsidan har en större och en mindre sidring, medan insidan uppvisar ett par släta korsande, sammanvällda byglar.

Enligt vapenhistorikern A.V.B. Norman klassifikation, så är fästet av typ 43, som dök upp under den andra fjärdedelen av 1500-talet. Detta kan vara en nordlig eller tysk variant, där hylsan även går över skidmynningen. Parerstängerna och andra delar av fästet är karaktäristiska för värjor i tysk stil, vilket omfattar svärd tillverkade norr om Alperna, och inte nödvändigtvis på tyskt territorium.

Klingan är rak och tveeggad, med rombiskt tvärsnitt och avsmalnande till en spetsig udd. Det förekommer ingen dekor på klingan. En pilliknande stämpel återfinns på ricasson, och är troligen svärdfejarens märke. Klingan har några lättare angrepp av korrosion.

Efter att ha tagit på de vita bomullshandskarna kunde jag hantera värjan. Trots den relativt höga vikten, så fann jag den inte långsam eller klumpig. donning white cotton gloves, I was allowed to handle this piece of Swedish history. Silverhylsan kändes som om den var i vägen, och frågan är om den inte var avsedd att avlägsnas vid ett skarpt läge. Värjan kändes välbalanserad och lätt att hantera, och jag hyser ingen tvekan om att den skulle göra bra ifrån sig i strid.

Jag har hanterat svärdet vid två tillfällen, och jag måste säga att det var spännande att hålla något som en gång varit i kung Gustavs hand. Jag finner det märkligt att värjan inte tillhör basutställningen, men troligen anser man på Livrustkammaren att kungens vapen och rustningar redan är tillräckligt representerade. I vilket fall som helst så gör värjan ett bestående intryck, och är därmed i mina ögon en av våra nationalklenoder.

Tack till förste antikvarie Nils Drejholt vid Livrustkammaren, som lät mig hantera värjan. Tack även till J. Mark Bertrand, Craig Johnson och Michael ”Tinker” Pearce för information och kommentarer under förberedandet av denna artikel.

Livrustkammarens katalog, beskrivning av föremål 13502

Alm, Josef: Blanka vapen och skyddsvapen (Stockholm 1932)

Cope, Anne (ed): Swords and Hilt Weapons (London 1989)

Granlund, John (ed.): Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, vol. XX (Malmö 1976)

Göransson, Göte: Gustav Vasa och hans folk (Höganäs 1984)

Hellquist, Elof: Svensk etymologisk ordbok (Lund 1939)

Larsson, Lars-Olof: Gustav Vasa – landsfader eller tyrann? (Stockholm 2002)

Magnus, Olaus: Historia om de nordiska folken (Rom 1555, översatt 1906-25, pocketutgåva Stockholm 2001)

Meyerson, Åke: Vapenindustrierna i Arboga (Stockholm 1939)

Nordström, Lena: White Arms of the Royal Armoury (Stockholm 1984)

Norman, A.V.B.: The Rapier and Small-Sword 1460-1820 (Edinburgh 1980)

Nordström, Lena: White Arms of the Royal Armoury (Stockholm 1984)

Seitz, Heribert: Svärd blir värja, Fornvännen vol. 5 (Stockholm 1945)

Seitz, Heribert: Svärdet och värjan som armévapen (Stockholm 1955)

Södervall, K.F.: Svenska medeltids-språket (1900-18)

© 2003 Björn Hellqvist