Vården består av att dels förebygga, dels behandla skador.

Den viktigaste förebyggande åtgärden är att hålla ett lämpligt klimat i de lokaler, där blankvapnen förvaras. Klimatet får inte variera utan skall hållas så jämnt som möjligt - ca + 20°C och ej över 50 % luftfuktighet.

Den vanligaste skadan är rost. För att inte angripas bör vapnen inoljas lämpligen med paraffinolja, som använts med gott resultat vid Armémuseum i snart 50 år. Modernare rostskyddsvätskor har prövats men ej varit bättre. T ex Dinitrol ger efter en tid en mörk beläggning. Till de förebyggande åtgärderna hör även att vapnen ställs ut på ett sådant sätt, att besökaren inte kan röra vid dem. Beröringen tar bort det skyddande oljeskiktet och tillför fukt från huden. Fingeravtrycket mörknar och utgör början till ett rostangrepp. Den, som arbetar med vapnen måste också undvika att beröra klingan direkt. Man kan använda en bit tyg eller papper som mellanlägg eller ha tunna bomullsvantar på händerna. Vid en längre stunds arbete i ett vapenförråd kan man i stället olja in händerna med paraffinolja.

Trots dessa åtgärder kan det uppstå skador, som måste behandlas. Att ge allmängiltiga råd om hur skador på blankvapen bör behandlas är mycket vanskligt. Vapnens utförande samt skadornas art och omfattning avgör från fall till fall vilka åtgärder man bör vidta. Att ej bruka mer våld än nöden kräver är som alltid den gyllene regeln.

De vanligaste skadorna på blanka vapen är, som nämnts, rostskador. Vi anser vid museets vapenkonservering att bästa metoden att avlägsna rostangrepp är mekanisk behandling. Maskinell utrustning bör dock inte användas. Rosten avlägsnas med en smärgelduk av lämplig slipförmåga i förhållande till rostangreppets storlek. Detta är normalt ganska lätt om man först låtit paraffinolja lösa rosten. Betydligt svårare är efterarbetet då det gäller att åstadkomma en jämn, lagom matt och naturlig yta. Man skall med en fin smärgelduk och stålull (000) eliminera alla repor och skuggningar, som uppstått vid behandlingen av själva rostangreppet.

På vapen med etsad eller graverad dekor måste man arbeta betydligt försiktigare för att så skonsamt som möjligt avlägsna rost i dekoren. Detta kräver stor vana och skicklighet. Bra hjälpmedel är ett mindre skavstål och för ändamålet speciellt formade trästickor för att hålla fast smärgelduk och stålull.

Brunerade och blånerade ytor tål sällan en hårdare puts än den som åstadkoms med en oljedoppad linnelapp.

Detaljer av silver, mässing och koppar rengöres och putsas med någon i handeln förekommande putsvadd, t ex Duraglit. Observera att det finns olika sorter för olika material. Putsvadd är att föredra då den inte lämnar avlagringar i dekoren, som däremot flytande putsmedel gärna gör.

Varför rekommenderar vi nu inte "effektivare" och "modernare" metoder. Jo, därför att de misslyckade exemplen avskräcker. När Armémuseum grundades renoverades inlevererade vapen vid Stockholms Tyg- station. De av gravrost troligen svårt angripna vapnen behandlades mycket hårdhänt. Skålslipade karolinerklingor fick deformerad profil, vapenhistoriskt intressanta stämplar utplånades på bl.a. gevärspipor. Blankvapen behöver inte putsas till nyskick eller bättre. Lumptrissa, som vi ser använd på återlämnade depositioner, ger för blank klinga. Kemiska rostborttagningsmetoder har provats vid museet med mindre gott resultat. Bland de vapen som uppvisas för identifiering vid museet ser vi ibland av kemikalier svårt skadade vapen. Dessa kemiska metoder kräver goda kunskaper i kemi och ett misslyckande får katastrofala följder.

Vården av blankvapen kräver försiktighet, tid och gott omdöme. Museets metallkonservator Lennart Olsson lämnar gärna ytterligare råd och anvisningar i sådana fall, då man är osäker om hur vapnen skall vårdas.

Åter till
Göta Vapenhistoriska
Sällskapets Hemsida