Fångvårdens vapen
Frihetsstraff började i slutet av 1700-talet att användas istället för de tidigare kropps-och dödsstraffen. Den naturliga lösningen var då att straffet verkställdes vid vissa fästningar i form av inspärrning eller arbete för att bygga ut eller förbättra fästningarnas murar och byggnader. Den personal som bevakade fångarna var militär som kommenderats till tjänstgöring vid fästningen och deras beväpning var den vanliga arméutrustningen och berörs därför ej i denna artikel.
Varje stad hade vid denna tid i regel ett häkte där för brott fasttagna personer kunde förvaras intill dess dom hade fallit. När vederbörande sedan skulle transporteras till en fästning för att avtjäna sitt straff, skedde detta under bevakning av kronobetjäning samt av innehavarna av vissa hemman som hade fångskjutsningsskyldigher. Detta innebar inte bara en betydlig belastning för dessa hemman, utan också ett extra arbete för kronobetjäningen och resulterade ofta i täta rymningar till våda för den allmänna säkerheten. Kronobetjäningens beväpning torde ha varit eldhandvapen i form av gevär eller musköt med bajonett och huggare enligt armens modell fastställd vid den tid det gäller.
För den personal som bevakade fångarna vid fästningarna bestämdes år 18061 att kommenderade soldater för arrestantbetäckningar skulle utrustas med enbart huggare, enär den till geväret hörande bajonetten eller ett skarpt laddat gevär ej alltid kunde användas. Eftersom personalen vid fästningarna normalt tillhörde artilleriet förstärkt med infanterimanskap, kan man utgå ifrån att huggare m/1748 och m/1793 kommit till användning.
Redan vid denna tid kan man alltså finna en skillnad i beväpningen av vaktpersonalen beroende på om bevakningen skedde inomhus och inom fästningen eller utanför fästningen eller i samband med förpassningar. Inom fästningen bars således endast ett blankvapen, under det att eldhandvapen förekom till en början endast utanför fästningen.
Huggare m/1848