Fångvårdens vapen

Ursprungligen var det så att personalen inomhus icke skulle ha skjutvapen, men nu är läget förändrat. Nu får personalen vid fängelserna det modernaste skjutvapnet i form av revolver under det att gevaldigern fortfarande får kämpa med sina slaglåspistoler. Inte förrän år 1891 får han byta sina pistoler mot arméns officersmodell av år 1887 och då kan man räkna med att denna modell redan var använd av olika befattningshavare inom fångvården.

Revolver m/1887

I detta sammanhang kan man konstatera, att tidigare har vaktkonstaplarna blivit utrustade med vapen som använts av manskapet vid armen. I och med införandet av revolver m/1887 har man för första gången utrustat den lägre vaktpersonalen med ett officersvapen. Från och med nu försvinner skillnaden för olika personalkategorier och man tillämpar helt enkelt principen att det vapen som man anser vara bäst, skall användas av alla.

Oljefoder m/1864 (foto Armémuseum

En helt annan sak som egentligen inte har med fångvårdens beväpning att göra, men är ett tillbehör till eldhandvapen, är den tillverkning av armoldosor av tenn som ägde rum vid arbetsinrättningarna för försvarets räkning. Dessa dosor heter ursprungligen oljefoder med fastställd modellbeteckning m/1864 och de ha använts under hela revolverepoken och givetvis även av fångvårdens personal som var utrustad med revolver eller gevär. Hur många sådana dosor som tillverkades torde icke gå att fastställa men enligt en uppgift i Armémusei samlingar har det till år 1877 tillverkats 30.000 exemplar. Varje dosa har ett lock som är prytt med några inslagna ringar, Dessa ringar gjordes av fången på fri hand utan mall eller dorn. Det anses därför att det är omöjligt att finna två absolut identiska dosor. Alla är olika fast formen är densamma.

Nästa större förändring av fångvårdspersonalens beväpning sker år 1888 Nu förekommer en annan uppdelning av personalen än tidigare. Nu är inte all personal f.d. militärer. Civila titlar och befattningar har införts som framgår av följande uppställning och där beväpningen skiftar med tjänsteställningen. De olika befattningshavarnas uniformer och beväpning framgår genom att färglagda illustrationer finns bevarade och därigenom kan vi konstatera deras utseende.

Direktör, bevakningsbefälhavare och tjänsteman var oftast en officer som använde sin sabel från sin tidigare militära tjänstgöring. Bilden visar emellertid en särskild modell som skulle bäras aven direktör som icke hade någon egen tidigare sabel. Den påminner starkt om flottans officersmodell för sabel av år 1878, genom att den har tre förgyllda beslag på den svarta läderbaljan. Munblecket skiljer sig emellertid på ett särskilt sätt, inte bara från flottans modell utan även från alla andra vid denna tid vanliga s.k. tillåtna modeller för arméns officerare. Den har ett urtag på båda sidor i baljans munbleck, i vilka styrskenor placerade på parerstångens mitt passar in. Påverkan av flottans uniformsvärja m/1824 kan spåras, eftersom den har motsvarande styrskenor samt att direktören skulle använda portepé av guld enligt flottans modell år 1878. I samband med mina forskningar har jag endast sett en direktörssabel, varför förekomsten måste anses vara sällsynt. (Den av Berg sedda direktörssabeln har rak klinga liksom flottans M/1878. Märk väl att Direktörens sabel, på bilden nedan, har en svängd klinga liknande en officerssabel från ca 1820.)

Fanjunkare och underofficer bar sabel med stålbalja. Denna sabel var av arméns underofficersmodell av år 1876. Detta är exakt samma sabel som tidigare benämndes sergeants sabel m/1862, men från år 1876 användes den av alla underofficerare vid armen och döptes i samband därmed om till m/1876. 
Skillnaden i tjänsteställning visades genom att fanjunkaren använde en portepé av guldsnören (flottans m/1878) under det att underofficerare hade motsvarande portepé av silversnören.

Vaktmästare och förste vaktkonstapel vid straffanstalt för kvinnor använde en huggare med mässingsfäste utan handbygel. m/1888

Baljan var av läder med två förgyllda metallbeslag. Ingen portepé bars till denna huggare.

Vaktkonstapeln slutligen, hade huggare med fäste av mässing med handbygel. Läderbalja utan metallbeslag. m/1865.
Portepé användes som var av vita redgarnssnören.