US Calibre .30 Carbine M1  (privat samling)

I såväl USA som Tyskland hade man under mellankrigstiden insett att gevärspatronerna 30-06 (7,62x63mm) repektive 8x57JS patronerna var onödigt kraftiga. Dessa var en kvarleva sedan Första Världskriget (1:a VK) då man hade sämre krutsorter. Dessa stora patroner var också onödigt tunga och klumpiga vilket gjorde att en soldat inte orkade med att bära med sig så många patroner. Med en mindre och lättare patron skulle soldaten kunna bära med sig fler patroner.

Tyskland gick vägen om en kortare gevärshylsa, lite lättare kula, men samma kaliber 8mm.

USA gick vägen om en förlängd pistolhylsa, lättare gevärskula eller tyngre pistolkula om man så vill,
men samma kaliber 7,62 mm.

Tillkomsten av ett halvautomatiskt lätt gevär.

Under första världskriget hade en del soldater med framgång haft med sig ett eget vapen nämligen Winchester Self Loading Rifle M1907. Detta vapen hade en kaliber av 32 Winchester SL. Dessa ej antagna gevär blev mycket populära i skyttegravarna bland soldaterna. Under mellankrigstiden hade USA liksom övriga länder i världen avsatt mycket små medel för att utveckla sitt försvar.

Winchester Self Loading Rifle M1907 med det förlängda magasinet för skyttegravskrig ifrån Frankrike.
(privat samling)

Chefen för US Army ville bygga en karbin som var kraftigare än en pistol men mindre kraftig än 30-06 geväret. Den var tänkt att ersätta pistolen. Materielverket i USA vände sig då till Winchester Repeating Arms division. De hade ju goda erfarenheter av halvautomatiska vapen. Det blev naturligt att de föreslog att ett vapen skulle tillverkas i en kaliber snarlik 32 Winchester SL, som hade en hylsa försedd med rim. Man nu lät göra en experimentserie av ammunition i kaliber 30 och utan rim på hylsan. Leveransen blev försenad i två omgångar men levererades den 1 maj 1941. Nu hade man bestämt sig för patronen. Nu skulle man ha en karbin till denna.

Man gjorde en kravspecifikation som bl. a. sa att:

Karbinen skulle vara

•  Lättare än 5 pounds
•  Effektivt ut till 300 yards
•  Halv och helautomatiskt (men kravet på helautomatiskt lades ner senare).
•  Utrustat med en rem för att bära vapnet med.
•  Vapnets tryck skulle ligga mellan 3 och 5 pounds.
•  Man skulle kunna bära vapnet säkert med en patron i loppet.

Från början var det nio firmor som ville vara med och tävla om att få konstruera vapnet. En av dessa firmor hade med ett vapen konstruerat av den välkände John Garand. Inget av vapnen klarade av kravspecifikationen på ett tillfredsställande sätt. Man satte därför ut en ny andra testomgång. Den bestämdes till september 1941. Under denna andra omgång så la man ner kravet på helautomatisk eld eftersom inget av de testade vapnen kunde uppfylla detta krav.

Winchester hade först inga planer på att vara med. De var fullt upptagna med att producera Garand gevären och annan teknisk utveckling av andra vapen. Till slut beslöt sig Winchester för att delta i den andra testomgången. Ursprunget kommer ifrån ett gevär som uppfanns av John Moses Brownings halvbror Jonathan Edmund Browning. Han hade uppfunnit ett gevär som utvecklades av Winchester 1940 och som gick under benämningen Caliber .30 M2 Browning Military Rifle. På knappa 13 dagar plockade man ihop delar ifrån sin tidigare produktion under ledning av Winchesters chefsingenjör Edwin Pugsley. Den s.k. 13-dagars prototypen hade t.ex. ett gammalt enkelradigt löstagbart magasin. Pugsley kalkylerade kallt med att det skulle duga för testen och han chansade med att det fanns tid att ändra detta senare till ett dubbelradigt magasin. Det fanns också en medarbetare och före detta fånge som hette David Marshall Williams. Williams hade konstruerat och hade patent på en pistong med kort slaglängd som kom till användning. Många anekdoter har felaktigt tillskrivet denne Carbine Williams hela äran av konstruktionen när det i själva verket var ett rent lagarbete.

Den 15 september började den andra testomgången. John Garands konstruktion var mycket bättre än i första omgången, men Winchesters testmodell visade sig överlägsen.

Det första kontraktet gick till Winchester och Inland.

Det omfattade 886 698 US 30 Carbine M1. Efter Pearl Harbour blev det krav på ytterligare kontrakt. Behovet var över 1 miljon för bara 1943. Eftersom Winchester och Inland kunde producera maximalt 1000 karbiner var per dag, så blev det nödvändigt med fler tillverkare.

Winchester sålde licenstillverkningen av vapnen för $1.00 per styck till US Government.

Det fanns fem andra firmor som tillverkade dessa karbiner. Firmorna var: Rock-Ola Manufacturing Corporation, Quality Hardware Machine Corporation, Irwin-Pedersen Arms Company, Underwood-Elliott-Fisher and National Postal Meter.

Senare i började av 1943 fick även Standard Products Company, med IBM och Saginaw Steering Gear Division of General Motors kontrakt. Irwin-Pedersen Arms Company kunde inte få någonav sina 3500 karbiner godkända av militären. Resterande delar överfördes till Saginaw Steering Gear.

De största producenterna var Inland med Winchester på andra plats. Totalt tillverkades det över 6 miljoner US Calibre .30 Carbine.

Cal. 30 Carbine M1

US Calibre .30 Carbine M1   (privat samling)

Efter testerna så stod Winchester som segrare och vapnet antogs den 1 oktober 1941. Ordern att tillverka vapnet gick nu till två firmor, nämligen Winchester och Inland Manufacturing Division, General Motors Corporation. Det tog ungefär ett år innan produktionen var i full gång.

Inland kunde leverera sina första 362 karbiner i juni 1942, men de hade problem att nå upp till 10 000 / månad. Detta gjorde de inte förrän i september 1942. Detta var samtidigt som Winchester levererade sina första karbiner (192 st.).

M1 & M2 specifikation.

Här är några utdrag ur den tekniska manualen som beskriver skillnaderna mellan de olika versionerna.

Den 12 maj 1942 antogs en version M1A1 som hade fällbar kolv. Den var avsedd för fallskärmsstyrkor. Den var kortare men 0,34 kg tyngre! Dessa vapen gjordes endast av Inland. Totalt tillverkades 70 948 st. av M1A1

M1A1 specifikation.

En hel- och halvautomatisk version som kallades M2 antogs den 26 oktober 1944. Nu antogs den modell som hade ansetts omöjlig att producera i första testen.

Den var försedd med en omställare för helautomatisk eld på vänster sida om slutstycket. Man började också förse vapnet med ett 30 skotts magasin.

Ovan US Carbine M2  (privat samling)

Man kan lätt se att detta är en US M2 Carbine. Omställaren för helautomatisk eld sitter på vapnets vänstra sida vid lådans patronläget

Det finns också en version med IR belysning som antogs den 16 augusti 1945 och kallades först T3  men döptes snare om till M3. Det är en M2 med ett klumpigt infrarött sikte som drivs med en extern ackumulator. IR-strålkastaren och kikarsiktet gör det möjligt för soldaten att skjuta i mörker. 

Till dessa vapen används samma typ av bajonett - M4.

Här är den tidiga M4. den är välgjord med ett grepp av läderskivor. Som synes är den mycket lik stridskniven US M3.

Vapnet fick ironiskt nog utstå samma kritik som hade riktats mot pistolen.

Militären i USA ansåg kalibern .30 Carbine för klen och verkningslös. Det fanns flera rapporter ifrån Indokina där US Marines sköt upprepade gånger på japanska soldater utan önskad effekt. Dessa soldater slängde sina karbiner och tog hand om kulsprutepistoler i kaliber 45 i stället.

Detta hade en katastrofal inverkan på militärens syn på klenare patroner i USA. Trots att man gjorde en utredning under 50-talet som kallades SALVO, som klart talade för en lättare effektiv patron i helautomatiska vapen. Denna utredning fann bl.a. att ca 50.000 skott förbrukas för varje nedkämpad fiende! Utredningen rekommenderade också att man skulle skjuta eldskurar om 2-3 skott med en mellanklasspatron. Arméledning avvisade emellertid SALVO rapporten.

Efter 2:a världskriget så började man i stället att modifiera Garandgevären och de försågs med en ny patron 7,62x51 mm. NATO skulle införa en ny patron. De Europeiska NATO länderna ville ha en patron med mindre kaliber, men USA insisterade på att man skulle ha en snarlik patron som 30-06. NATO antog därför patron 7,62 mm NATO. De har ungefär samma prestanda. Fördelen var att den har kortare hylslängd så att mekanismerna kunde göras kortare. Den är också lite lättare. Den var emellertid ett stort steg tillbaka i vapenutvecklingen för Europa. Läs mera om detta i artikeln om Stormkarbinen och StG45. USA hade kommit in på en återvändsgata i vapenutvecklingen och fick tänka om.
Detta gjorde man först i Vietnamkriget genom accepterandet av den nu världsberömda AR-15 / M16.