Special honour should be given to Mike Silvey and Frank Trzaska, who supported me with lots of information to be able to write this article.

Samtliga knivar är stämplade 1849 av någon outredd anledning. Man kanske insåg att man inte hann leverera dem förrän 1849.

(Detta är en mycket välgjord kopia av kniven.)

(privat samling)

Modell 1917

När deras soldater intog skyttegravarna och kom i närkontakt med tyskarna där insåg de att de var i behov av en stridskniv som skulle kunna, som det skrevs i kravspecifikationen "penetrating German overcoats". Det är uppenbart att såväl de generaler som skrev kravspecifikationen som de firmor som tillverkade knivar i enlighet med den var långt borta ifrån slagfältet. Resultatet blev ett knogjärn försett med en trekantig smal klinga.

Denna kniv kallas modell 1917

(privat samling)

Denna kniv är tillverkad av Landers, Frary & Clark.

Lägg märke till knogjärnets annorlunda taggar.

(privat samling)

Här ser man tydligt den typiskt amerikanska upphängningsanordningen för slidan.

USA:s använde M1917 som officiellt antagen stridskniv mellan 1917 och 1922 då den förklarades som överflödig, men av okänd anledning låg den kvar i lagren fram till 1927 då den återigen förklarades som överflödig och såldes på den privata marknaden. Kända överskottslager som Bannerman köpte snabbt upp dem och sålde dem 1927 för $ 4.50 per styck.

(författarens samling)

 Det var de ruskiga närstriderna i skyttegravarna som gjorde att stridsknivarna fick dessa knogjärn som i själva verket gjorde knivarna klumpiga och opraktiska men den psykologiska effekten var god. 

Detta var en kniv liknande vår faskin kniv som användes av kulsprutebesättningar och även blev populär i skyttegravarnas närstrider.

Ovan är en original M1917 Bolo kniv av den ursprungliga sällsynta modellen. Den vanligare M1917 CT är kniven i mitten nedan.

Skyttegravskniven Modell 1918 var officiell kniv ifrån 1918 och ända fram till januari 1945.

Den undre är tillverkad av Landers, Frary & Clark. (L.F. & C.) i USA

                     (författarens samling)

Kniven har svärtat grepp som de hade som original.
Det är vanligare med ett grepp där mässingen har sin normala färg. Ursprungligen var greppen svärtade. (författarens samling)

 Ingen av dessa USA-tillverkade knivar hann vara med i kriget eftersom de kom fram först efter krigets slut.

Bladet som användes på de fransktillverkade M1918 knivarna var exakt samma som användes på de franska stridsknivarna ifrån 1:a Världskriget.

Den franska kniven modell 1916 "Le Vengeur de 1870" Klicka på bilden för att förstora den.

 och samma form på bladet användes för övrigt på de USA tillverkade som syns på bilden nedan.

• US M1917,
• ”Hughes kniv”,
• den franska skyttegravskniven 1916 och
• den engelska ”Clements” knogjärnskniven.

Utvärderingen resulterade i att man ville ha en kniv som:

• Kunde bäras samtidigt som man höll ett annat vapen.

• Kunde hanteras snabbt.

• Om soldaten blev medvetslös så skulle han fortfarande ha grepp om kniven.

• Var lämplig att hålla i vid ålning och hasning.

• Inte var lätt att slå ur handen.

• Hade passande vikt, längd och form på bladet.

• Hade lämpligt grepp.

Majoren James Eugene McNary vid en underhållsdivision kombinerade knogjärnet ifrån den engelska Clements kniven med bladet ifrån den franska skyttegravskniven 1916 ”Le Veneguere” och så var M1918 född. Han fick patent på kniven den 17 oktober 1918! USA regering placerade så en order på 1 232 780 sådana knivar i USA som skulle börja levereras i början av december 1918. Det var bara det att vapenstilleståndet kom emellan den 11 november 1918 kl. 11:00.

Regeringen upphävde nu sitt kontrakt och endast 119 000 knivar levererades.

Man tror att ca 20 000 ytterligare knivar producerades i Frankrike. Denna siffra är baserad på en inventering  som gjordes i USA 1922. Det är därför svårt att uppskatta det verkliga antalet av de fransktillverkade knivarna. Många kom bort när soldaterna använde dem. Det var ju endast dessa franstillverkade M1918 som hann användas under kriget. Det verkliga antalet fransktillverkade M1918 måste alltså vara avsevärt högre.

Här är en fransktillverkad US 1918 som använts under 2:a VK och man har slipat av den rund parestångsplåten för att gör kniven smalare och smidigare.

Jag ber att få hänvisa till Frank Trzaska hemsida om förfalskningar av 1918

Skidan som har gett sitt namn åt modellen: Pancake Flapper.  (egen samling)

Dessa knivar är märkta CASE XX

Rex Applegate beskriver kniven i sin instruktionsbok för Special Forces "Kill or get killed". Den tillverkades av ett antal företag bl.a. av Pasadena Firearms i Carlifornien. Dessa knivar känns lättast igen på att nätskärningen på greppet går hela vägen fram till parerstången.

Den tillverkades med en slida som hade ett mycket ovanligt utseende. Den var tillverkad av en firma som hade gjort stekspadar före kriget. Hålen i stekspaden passade mycket bra för att hänga upp slidan i olika vinklar och på olika sätt. Greppet hölls fast med en enkel O-ring av gummi. Slidan kallas naturligtvis för "Pancake flapper"

Efter kriget lät Rex Applegate göra en fin stridskniv. Den kallas för Rex Applegate - W. E. Fairbairn fighting knife.

Den klassas som en Shanghai Fighting Knife eftersom konstruktionen är den samma med sin breda starka klinga, korta parerplåt och grepp av olika material. (Se artikeln om F-S Stridsknivar och Shanghai stridsknivarna 1935.)

Denna kniv har aldrig varit antagen men många soldater har burit och bär den ändå under konflikter runt om i världen där USA har fört eller för krig.

Rex Applegate - W. E. Fairbairn fighting knife med deras namnteckningar etsade på klingan.

Kniven på bilden är en specialtillverkad sådan kniv av AL MAR. (författarens samling)

Man göt kaveln direkt på klingans tånge. Detta grepp bestod av en grå zink-aluminium legering som ofta har fallit sönder. Många av US Marines behandlade sina knivar på sämsta sätt.  Man öppnade t.ex. konservburkar och hamrade med dem. I stället var man noga med att ta hem krigssuvenirer som samurajsvärd.  Numera har dessa Marine raider stiletter, i bästa skick, blivit mer värdefulla än vissa av Samurajsvärden. Detta gäller särskilt sent tillverkade Katana.

Ovan ser man också den mycket sällsynta M6 skidan.

(privat samling)

Detaljbild av parerstången på samma Marin Raider
som på bilden ovan.

(privat samling)

Privat samling)

Här är en av de första provknivarna som Case levererade till FSSF.
Parerstången och knappen är gjorda av en zinklegering liknande den på Marin Raider ovan. Den föll inte Fredrick i smaken så han beordrade parerstången skulle göras av stål liksom knappen.

Bladet påminner med all rätt om Fairbairn-Sykes knivar. Upphovsmannen för bladet var en amerikansk sergeant som hade arbetat tillsammans med Fairbairn i Shanghai i mitten på 1930-talet.    Han hette Dermont Michael "Pat" O'Neil.

Knappen som är avsedd för att kunna krossa skallen på en fiende har konstruerats av översten Orval J. Baldwin som var underhållsofficer vid styrkan.

Tre firmor fick göra prototyper för kniven. Dåvarande översten Fredrick valde ut Case som leverantör. Det finns en kvartermästarorder i National arkivet i USA som är daterad den 27 november 1942 som bekräftar mottagandet av 1 750 st. "Knives, Fighting Commando Type V-42 including Leather Sheath" Det finns dokumenterat att 3 423 st. V-42 knivar totalt har levererats. Firman Case påstår att 3 600 st. knivar producerades.

Parerstången är klädd med läder. 
Knappen "Skullcrusher" är också tänkt att användas i strid.Här syns knappen "Skullcrusher" och den läderklädda parerstången tydligt.

Lädret skulle skydda fingrarna när kniven stöttes in. Kniven användes mycket av FSSF i Norge när deras commandosoldater opererade bakom tyskarnas linjer.

Denna speciella kniv lever kvar som logotyp för flera av USA:s specialstyrkor.

• U.S. Special Forces (De gröna baskrarna.)
• Operational Detachment Delta i Vietnam, som var föregångaren till dagens Delta Force.
• U.S. Army Special Operations Command i Fort Bragg.

Detta visar hur mycket USA:s militär än idag uppskattar och vördar de speciella stridsknivarna och kommer ihåg den tapperhet som har visats av männen som bar och använde dessa knivar. Kniven har blivit en symbol för USA:s främsta elitstyrkor.

Här är en V-42 kniv som man avlägsnat den bred parerstången som lätt fastnade i kläderna.

Knivar med knogjärn hittar man inte på tyskarnas sida.

Knivar med knogjärn hittar man inte på tyskarnas sida.

V-44

Den kallas också för Gung Ho. Det är kinesiska som betyder ungefär "arbeta tillsammans".

Detta var en av de få "knivar" som  USA:s militär hade till sitt förfogande i inledningen av kriget.

Kniven fick blev berömd i november 1942 när 2nd Raiders landsteg på Gudalcanal och patrullerade i 30 dagar bakom fiendens linjer. De använde sina Gung Ho knivar för ett flertal ändamål.

Militära stridsknivar är konstruerade huvudsakligen eller enbart för strid. Det finns väldigt lite i deras konstruktion som gör dem lämpliga för vardagligt bruk. De är verktyg för specialister.

Många militärer ansåg och anser än idag att det är bättre med en kniv som man kan ha till många ändamål.

John Ek Commando Nr 1 - (Curt Johansens samling)

Randall Model 2 Fighting Stiletto med 20 cm långt blad. Denna kniv baserades helt på Fairbairn-Sykes Fighting knife.

Och här är liknande Randall Model 2 Fighting Stiletto med 20 cm långt blad.

Det finns i huvudsak två typer av militära knivar.

• Utpräglade Stridsknivar
• Bruksknivar för många ändamål t.ex. överlevnadsknivar

U.S. Navy Mark 1

LÄS MER HÄR>>>

USN Mark 2.

U.S. Marine Corps 1219C2 och U.S. Navy Mark 2

Läs mer här >>>

En av de mest kända amerikanska stridsknivarna är den så kallade
KA-BAR kniven, som är identisk med USN Mk 2

Här är en mycket tidig Ka-Bar med grepp av läderbrickor och en röd distansbricka närmast parerstången

US bajonett mark 1 användes också som stridskniv.

De allra första M3 knivarna som levererades märktes på bladet U.S. M3 och med tillverkarens namn.

De levererades också med M6 skidor av läder. Det var samma läderslidor  M6 som användes till Marine Raider.

Strax modifierades dessa knivar genom att bar US M3 och tillverkarnamnet var kvar (1943 togs bort)

De levererades också med M6 slidor av läder. Nu börjades baljan M8 användas.

Stridskniven M3 som är märkt på parerstången med

US M3
 IMPERIAL

på parerstångens undersida

Nu kom även baljor benämnda M8A som var försedda med den gamla M10 stålkroken för att fästas i bältet.

Alla M8 & M8A1 baljor som tillverkades under 2:a VK tillverkades av:
Beckwith Manufacturing Company

(författarens samling)

1943 uppstod det ett stort behov av knivar för USA:s trupper runt om i världen. Allmänheten donerade till och med sina jaktknivar till trupperna. US Army hade fortfarande ingen antagen stridskniv vid den här tiden förutom den gamla modell 1918 med knogjärn.

Överst är den senare modellen med märkningen på parerstångens undersida och M8 balja av blast.

Underst är den sällsynta första modellen med märkning på bladet och den mycket sällsynta M6 skidan av läder. (författarens samling)

Armén funderade på att anta Marinkårens M2. Behovet av knivar var enormt och följden skulle bli att enorma mängder stål måste gå åt för att tillverka den nya kniven. Situationen var ansträngd t.o.m. för USA. Man ansåg sig därför inte ha råd att anta en kniv med ett så kraftigt och brett blad. Man ville ha ett lättillverkat blad som kunde göras i enorma serier. Detta gjorde att man bestämde sig för just M3 knivens blad. Denna typ av blad blev sedan urtypen för alla USA:s bajonetter fram t.o.m. M7. Denna typ av blad har antagits av många stater världen över inklusive Sverige, som har denna typ av blad på AK4 och AK5 bajonetten modell 1965.

Greppet gjordes som brukligt var i USA på den tiden av läderlameller.  De hölls på plats av en stålbricka i ändan på tången som antingen nitades fast eller så hamrades slutet på tången ut över brickan.

Klicka på bilden för att göra den större (152 kb)

M3 antogs som modell den 14 januari 1943. M3 var avsedd att tilldelas varje soldat som inte var utrustad med ett vapen som hade  bajonett, dvs. Kulsprutepistol, pistol M1911, kulsprutegeväret BAR, M1 Carbine och kulsprutebesättningar. I början prioriterades utdelningen till elitförband som fallskärmsjägare m.fl.

Kniven var enkel att tillverka man använde det beprövade greppet ifrån Mark 2 kniven och använde ett kolstålsblad. Såväl blånerade som parkeiserade blad förekommer samtidigt ifrån samma tillverkare!

Måttuppgifter:

Bladet är vässat på ena sidan medan den andra har en falsk egg som löper längs en tredjedel av bladlängden.

Det var meningen att kniven skulle ha 8 skåror i greppet men detta ignorerades<av många firmor. Det finns allt mellan 5-8 skåror. Det finns t.o.m. de som helt är utan.

Knivarna är märkta med tillverkarens namn och M3 antingen på bladet eller parerstången. Övergången ifrån att märka bladen till att märka parerstängerna skedde denn 20 november 1943. Lite mindre än hälften av dessa knivar är märkta på bladet. Knivarna tillverkades bara mellan 1943 och 1944 då produktionen av bajonett M4 tog över. Tillverkningskostnaden för en kniv var $1.50.

Efter kriget renoverades en del M3. Om de var angripna av rost borstades de och målades med svart färg. Detta var en accepterad ytbehandling.

Alla M4 bajonetter däremot renoverades efter kriget på detta sätt.

Det finns några olika typer av skidor som har använts för dessa knivar. Det är i allmänhet samma typ som används för flertalet av knivarna och bajonetterna under WW2 och Koreakriget.

M6 av läder som är samma som för Marine Raider Stiletto

M8 som är av plast och tillverkades ifrån juli 1943 till augusti 1945. Runt skidans mynning sitter ett bleck som är stämplat med M8. Denna skida saknar de vanliga krökta ståltrådar som normalt skall hänga på soldatens bälte. Baljans sölja var ju avsedd för det smalare pistolbältet och inte för det breda bältet för gevär. Armén införde senare beroende på att M3 kniven var så populär en variation på M8 med den låga söljan som var försedd med ståltråden.

M8A1 har en längre sölja med ståltråden och slidan hänger därför längre ner. Den förseddes också med en skoning av plåt i spetsen för att skydda plasten. Runt skidans mynning sitter ett bleck som är stämplat med M8A1.

Jag ber att få hänvisa till Frank Trzaska hemsida om

• förfalskningar om M3
• och om M6 skidor.

Bajonetten M4

som är märkt på parerstången med

U.S. M4
 Imperial

på parerstångens undersida.

Den brinnande bomben är acceptansstämpeln.
(författarens samling)

Bajonetten M4 var avsedd för U.S. Calibre .30 Carbine, men den kom också att användas som en stridskniv och ersatt den rena stridskniven M3.

Bajonetten M5A1

Märkt

MIL PAR COL
(författarens samling)

Bajonetten M5 var avsedd för Garands automatgevär, men den kom också att användas som en stridskniv.

Denna bajonett ersatte den längre M1905 och M1 bajonetterna. Bladet på M5 var standardiserat sedan stridskniven M3.

Bajonetten M6 (privat samling)

Bajonetten M6 var avsedd för M14 automatkarbin. Bajonetten är snarlik M5 men den har en ring runt mynningen i stället för en plugg in i gaskanalen. Bajonetten kom också att användas som en stridskniv.

Bajonetten M7 - här en mycket sällsynt tillverkad av Colt

Bajonetten M7 var avsedd för M16 automatkarbin, men den kom också att användas som en stridskniv.
Även denna bajonetten är snarlik M5 men den har en ring runt mynningen som är avpassad för M16.

Dessa bajonetter är konstruerade på samma sätt. Här är en ritning på en M6

Det är för övrigt samma typ av blad som Sverige har på Ak4 bajonetten modell 1965, som emellertid är något kraftigare och bredare.

US bajonett mark 4 användes också som stridskniv.

US bajonett mark 5 användes också som stridskniv.

US bajonett mark 6 användes också som stridskniv.

US bajonett mark 7 användes också som stridskniv.

(Tack till Clive)

Det var detta långa blad på den första modellen.

(Privat samling)

Detta är en Jet Pilot kniv (JPK) med 5" långt blad ifrån 1971. 

Denna modell tillverkas och används än idag.

(Privat samling)

Läs mycket mer på svenska om

Läs mer på engelska sidan

Colonial's Giant Jack Knife

(Privat samling)

Under WW2 antog US Navy en jättestor fällkniv som överlevnadskniv för sina piloter. Allt sedan kriget använde sedan dessa piloter  den mycket stor fällkniven som tillverkades av Colonial.

Många piloter under kriget använde också Mark 1.  Denna kniv hade ett blad som var 125 mm.
Marble Arms Co. tog i början av 1956 fram ett förslag till kniv med denna bladlängd.

Kraven som ställdes på kniven var:

• Kniven skulle gå bra att skära sly med

• Kniven måste klara av att hamra en spik tvärs igenom en 2” planka.

• Kniven skulle vara sågtandad och sågen skulle klara av att såga av en bränsleledning av aluminium.

Marinen bestämde då att den kniv som de ville ha skulle ha ett blad på 150 mm. Marble anpassade sig och presenterade den 16 september 1957 en kniv som sattes i produktion.

Bladet var 150 mm, den hade en bred parerstång i stål som var försedd med två hål vid sidan av varandra. Det är meningen att en snodd formad till en ögla skall träs igenom dessa hål för att piloten skall kunna trä handen igenom öglan. Det hade visat sig att många piloter förlorade sina knivar i svåra situationer när de föll i vattnet och händerna var våta.

Greppet bestod av lameller av läder som var ugnshärdat. Greppet hade en genomgående tånge och läderskivorna hölls på plats av en knapp som var formad som en mutter. Kniven hade en skida av läder som på framsidan hade en ficka som försedd med en brynsten.

Dessa allra först tillverkade knivar av Marble är märkta med

MARBLE’S
GLADSTONE
MICH. U.S.A.

Deras senare tillverkning var märkta med:

Marbles
Gladstone
Mich.

Trots att Mables hade lagt ned mycket pengar för att utveckla denna kniv så fick de inte kontraktet, som i stället gick till Camillus Cutlery Co. Camillus blev den ende leverantören av dessa knivar. Marbles enda förtjänst var att de fick sålt ritningar och modellen till USA:s regering. Marble fortsatte att tillverka dessa knivar i en civil version. Marbles knivar var mycket välgjorda och vackert blånerade men för dyra för marinen. Marble fortsatte att tillverka dessa civila knivar fram till 1977 då firman lades ned.

Camillus som fick det andra kontraktet gjorde enklare knivar som var fosfaterade. Den mutterformade knappen som höll läderlamellerna på plats var först skruvad på tången.

Detta komplicerade tillverkningen och man gick snabbt ifrån det och ersatte gängorna med en helt genomgående tånge som nitades fast över knappen. Dessa första skruvade knappar är mycket eftersökta av samlar idag.

1962 var det dags för en förändring. Många piloter hade klagat över den långa kniven som var ivägen över allt. Bladet ändrades då ifrån 6” (150 mm) till 5” (125 mm). Det var just denna bladlängd som Marbles hade förslagit först på sin första modell.

Man började också tillverka skidor som var helt släta utan slipsten och utan sölja för bältet. Piloterna föredrog att sy fast sina knivar i kläderna eller räddningsvästen.

 När USA blev allt mer involverat i Vietnam så ökades produktionen av dessa knivar och ytterligare en firma fick kontrakt – ”Columbus Milpar and Manufacturing Company of Columbus” i Ohio. Detta var en liten firma som hade tillverkat bajonetter som M5, M6 och M7. Milpar gjorde pilotkniven bara mellan 1964 och 1967. Milpar gjorde försök med ett helgjutet grepp av samma form helt i aluminium. Denna variant med aluminiumgrepp är den sällsyntaste av de få variationer som finns.

1967 kom den tredje generation av pilotkniven är den variant som används idag. Den är stämplad på muttern med tillverkarens namn och oftast med årtalet den är tillverkad.

Nu kom det till ytterligare en tillverkare Utica Cutlery Co. Uticas knivar är unika i det avseendet att muttern saknar stämpel med tillverkare och årtal. Detta kontrakt blev heller inte långvarigt. Det finns inte många knivar över huvud taget kavr av detta kontrakt och de betraktas som de mest sällsynta på samlarmarknaden.

I slutet av Vietnamkriget så trädde en ny tillverkare fram och fick ett kontrakt. Ontario Knife Co. och de har allt sedan 1969 till dags dato levererat dessa knivar till vapengrenarna. Det är ganska fantastiskt att en och samma tillverkare har lyckats behålla sitt kontrakt i den stenhårda konkurrensen i USA i över 35 år.

Denna kniv till vänster är ifrån Ontario Knife Co nuvarande militära kontrakt.

Detta är en brukskniv i ordets rätta bemärkelse.

Fallskärmsjägarna hade denna  kniv som kunde öppnas med en hand för att skära loss sig ifrån fallskärmen. Detta exemplar har hornliknande sidor av pressad plåt och är gjord av fabriken PRESTO

En annan räddningskniv är den brandgula fällkniven MC-1, som också är automatisk. De äldre knivarna av denna typ gjordes av i allmänhet av Camillus eller Presto. Numera görs de av Colonial.

MC-1 konstruerades för piloter och även fallskärmsjägare.

Kniven är försedd med två blad.

Ett blad är format som en buköppnare på en jaktkniv.

Från början var det meningen att detta blad skulle vara fast och alltså alltid i utfällt läge. Spetsen är därför rund och trubbig för att skydda användaren. Detta blad är format som ett U med eggen på insidan. Det är avsett för att kapa linorna till fallskärmen. Det är av största vikt för en fallskärmshoppare att snabbt kunna skära sig loss ifrån sin fallskärm. Detta gäller särskilt om han landar i djupare vatten.

Det andra bladet är ett vanligt infällbart blad med clip point som är fjäderbelastat.

Sedan 1957 är denna kniv placerad i en specialficka på flygoverallen. Fickan sitter på lårets insida så att den lätt kan nås med båda händerna ifall ena armen skulle vara bruten. Kniven förvaras i fickan med det U-formade bladet utfällt. Ett snöre är fäst i kniven och ligger inrullat i fickan. Fickan är försedd med ett lock som hindrar att kniven ramlar ut om piloten flyger upp och ned.

De allra första MC-1 knivarna hade svart grepp och bara ett fjäderbelastat vanligt vasst blad. Mycket snart la myndigheten till det U-formade bladet för kapning av linor. Den sista varianten är att båda bladen är infällbara och kniven försedd med ett brandgult grepp.

Det finns även MC-1 knivar utan det vanliga vassa bladet. Dessa knivar saknar märkning och kan inte anses uppfylla kravspecifikationen på MC-1.

Kniven tillverkades av:

• Schrade Cutlery Co.

• Camillus Cutlery Co.

• Logan / Smyth

• Colonial

Tillsammans med JET PILOT kniven ingår de båda samtidigt i standardutrustning för U.S. Army och Navy flygarna än idag.

U.S. Air Force slutade använda MC-1 den 15 juni 1993. Det har ännu inte kommit någon annan kniv som ersättning.

Ron Flook,  British and Commonwealth Military knives, ISBN 1-85310-986-X

Robert A. Buerlein, Allied Military Fighting Knives, ISBN 1-58160-290-1

Bernard Levine, Levine's Guide to knives, ISBN 0-87341-945-6

Mike Silvey, http://home.comcast.net/~m.silvey

Frank Trzaska och hans förnämliga hemsida.

Different Years of Knife World Magazine

Åter till
Göta Vapenhistoriska
Sällskapets Hemsida