USA:s stridsknivar under 1900-talet.

 

av O. Janson

Special honour should be given to Mike Silvey and Frank Trzaska, who supported me with lots of information to be able to write this article.

uppdaterad 2014-06-29

Den först militära kniven i USA som har kunnat dokumenteras.

USA har alltid haft en fin tradition av att använda knivar i sin armé. Ames Rifleman's Knife ifrån mars 1848 var den först dokumenterade kniven i USA:s armé. Den var avsedd för 3:e Kavaleri regementet med uppsatta gevärsskyttar som sattes samman 19 maj 1846.
Denna enhet fick en för tiden ovanligt fina vapen. Varje soldat utrustades med

 

Ames Rifleman's Knife ifrån mars 1848.

Samtliga knivar är stämplade 1849 av någon outredd anledning. Man kanske insåg att man inte hann leverera dem förrän 1849.

(Detta är en mycket välgjord kopia av kniven.)

(privat samling)

 

 

Modell 1917

 

Första Världskriget

 

När USA gick med i kriget så hade de inga riktiga stridsknivarknivar. Det närmaste man kunde komma var så kallade Boloknivar vilket var en typ av faskinknivar som användes av kulsprutebesättningar.

När deras soldater intog skyttegravarna och kom i närkontakt med tyskarna där insåg de att de var i behov av en stridskniv som skulle kunna, som det skrevs i kravspecifikationen "penetrating German overcoats". Det är uppenbart att såväl de generaler som skrev kravspecifikationen som de firmor som tillverkade knivar i enlighet med den var långt borta ifrån slagfältet. Resultatet blev ett knogjärn försett med en trekantig smal klinga.

 

Denna kniv kallas modell 1917

 

Modell 1917

(privat samling)

Här syns knogjärnet i detalj

 

Denna kniv är tillverkad av Landers, Frary & Clark.

 

Det fanns också en annan utformning på knogjärnet som gjordes av American Cutlery Co., som tillverkade lejonparten av dessa knivar.

 

Denna kniv är tillverkad av American Cutlery Co.

Lägg märke till knogjärnets annorlunda taggar.

(privat samling)

Här syns knogjärnet i detalj

 

Här ser man tydligt den typiskt amerikanska upphängningsanordningen för slidan.

USA:s använde M1917 som officiellt antagen stridskniv mellan 1917 och 1922 då den förklarades som överflödig, men av okänd anledning låg den kvar i lagren fram till 1927 då den återigen förklarades som överflödig och såldes på den privata marknaden. Kända överskottslager som Bannerman köpte snabbt upp dem och sålde dem 1927 för $ 4.50 per styck.

 

 

Hughes Kniv

Hughes kniv
Detta foto är ett av de få kända fotografierna i världen på denna kniv.
Foto med tillstånd av Frank Trzaska.
Den franska kniven 1916 "Le Vengeur de 1870"

(författarens samling)

 

 Det var de ruskiga närstriderna i skyttegravarna som gjorde att stridsknivarna fick dessa knogjärn som i själva verket gjorde knivarna klumpiga och opraktiska men den psykologiska effekten var god. 

 


 

U.S. 1918

Skyttegravskniven Modell 1918 var officiell kniv ifrån 1918 och ända fram till januari 1945.

 

Här ses en Amerikansk stridskniv US1918 som är tillverkad i Frankrike 1918.
Kniven har svärtat grepp som de hade som original.
Det är vanligare med ett grepp där mässingen har sin normala färg. Ursprungligen var greppen svärtade.
(författarens samling)

 

 Ingen av dessa USA-tillverkade knivar hann vara med i kriget eftersom de kom fram först efter krigets slut.

Bladet som användes på de fransktillverkade M1918 knivarna var exakt samma som användes på de franska stridsknivarna ifrån 1:a Världskriget.

Den franska kniven modell 1916
"Le Vengeur de 1870"

Klicka på bilden för att förstora den.

 och samma form på bladet användes för övrigt på de USA tillverkade som syns på bilden nedan.

 

 
De amerikanska soldaterna var missnöjda med den rena stridskniven M1917 som hade den trekantiga klingan. Den gick bara att sticka med och inte att skära med. Den var utmärkt till att sticka genom tjocka uniformspersedlar. USA:s expeditionskår gjorde utvärderingar mellan fyra olika knivar:
  • US M1917,
  • ”Hughes kniv”,
  • den franska skyttegravskniven 1916 och
  • den engelska ”Clements” knogjärnskniven.

 

 

 

Utvärderingen resulterade i att man ville ha en kniv som:

  • Kunde bäras samtidigt som man höll ett annat vapen.

  • Kunde hanteras snabbt.

  • Om soldaten blev medvetslös så skulle han fortfarande ha grepp om kniven.

  • Var lämplig att hålla i vid ålning och hasning.

  • Inte var lätt att slå ur handen.

  • Hade passande vikt, längd och form på bladet.

  • Hade lämpligt grepp.

 

Majoren James Eugene McNary vid en underhållsdivision kombinerade knogjärnet ifrån den engelska Clements kniven med bladet ifrån den franska skyttegravskniven 1916 ”Le Veneguere” och så var M1918 född. Han fick patent på kniven den 17 oktober 1918! USA regering placerade så en order på 1 232 780 sådana knivar i USA som skulle börja levereras i början av december 1918. Det var bara det att vapenstilleståndet kom emellan den 11 november 1918 kl. 11:00.

Regeringen upphävde nu sitt kontrakt och endast 119 000 knivar levererades.

Man tror att ca 20 000 ytterligare knivar producerades i Frankrike. Denna siffra är baserad på en inventering  som gjordes i USA 1922. Det är därför svårt att uppskatta det verkliga antalet av de fransktillverkade knivarna. Många kom bort när soldaterna använde dem. Det var ju endast dessa franstillverkade M1918 som hann användas under kriget. Det verkliga antalet fransktillverkade M1918 måste alltså vara avsevärt högre.

 

Här är en US 1918 som använts under 2:a VK och man har slipat av den rund parestångsplåten för att gör kniven smalare och smidigare.

 

Här är en USA tillverkad modell 1918

Tillverkad av Landers, Frary & Clark. De märkte sina knivar på greppet med firmanamnet som synes.

Så här enkelt är det att ta isär kniven i tre delar.

 

Modell 1918 användes även under 2: Världskriget i begränsad omfattning och då huvudsakligen av ingenjörstrupper och signalister. De använde kniven som ett verktyg mer än som ett vapen. Den skickades också till England i början av detta krig och användes där av hemvärnet.

 

Varning! Det finns massor av förfalskningar av 1918

Jag ber att få hänvisa till Frank Trzaska hemsida om förfalskningar av 1918

 


 

USA:s stridsknivar under 2:a Världskriget fram till idag.

 

Den engelske Kaptenen W.E. Fairbairn lånades ut till USA för att lära ut sin närstridsteknik. 
Rex Appelgate som var elev hos Fairbairn spred budskapet hemma i USA. 

 

USA tillverkad F-S modell 2 kniv.
Signifikativt är att näthuggningen går ända fram till parerstången.

Skidan som har gett sitt namn åt modellen: Pancake Flapper.  (egen samling)

 

Många köpte egna knivar. En mycket populär kniv under Andra Världskriget som också är tveeggad är Case-tillverkade Pig-sticker (kniven man sticker grisar med)

 

Dessa knivar är märkta CASE XX

 

 

Rex Applegate beskriver kniven i sin instruktionsbok för Special Forces "Kill or get killed". Den tillverkades av ett antal företag bl.a. av Pasadena Firearms i Carlifornien. Dessa knivar känns lättast igen på att nätskärningen på greppet går hela vägen fram till parerstången.

Den tillverkades med en slida som hade ett mycket ovanligt utseende. Den var tillverkad av en firma som hade gjort stekspadar före kriget. Hålen i stekspaden passade mycket bra för att hänga upp slidan i olika vinklar och på olika sätt. Greppet hölls fast med en enkel O-ring av gummi. Slidan kallas naturligtvis för "Pancake flapper"

 

Här är en ritning på kniven.

 Klicka på ritningen så blir den större.

 

Efter kriget lät Rex Applegate göra en fin stridskniv. Den kallas för Rex Applegate - W. E. Fairbairn fighting knife.

Den klassas som en Shanghai Fighting Knife eftersom konstruktionen är den samma med sin breda starka klinga, korta parerplåt och grepp av olika material. (Se artikeln om F-S Stridsknivar och Shanghai stridsknivarna 1935.)

Denna kniv har aldrig varit antagen men många soldater har burit och bär den ändå under konflikter runt om i världen där USA har fört eller för krig.

 

Rex Applegate - W. E. Fairbairn fighting knife med deras namnteckningar etsade på klingan.

Kniven på bilden är en specialtillverkad sådan kniv av AL MAR. (författarens samling)

 

U.S. Marine Raider Stiletten.

USA tog fram en ren kopia på F-S kniven som kallas för Marine Raider Stilett.

Man göt kaveln direkt på klingans tånge. Detta grepp bestod av en grå zink-aluminium legering som ofta har fallit sönder. Många av US Marines behandlade sina knivar på sämsta sätt.  Man öppnade t.ex. konservburkar och hamrade med dem. I stället var man noga med att ta hem krigssuvenirer som samurajsvärd.  Numera har dessa Marine raider stiletter, i bästa skick, blivit mer värdefulla än vissa av Samurajsvärden. Detta gäller särskilt sent tillverkade Katana.

 

Här är en ovanligt välbevarade Marin Raider i närmast nyskick, så som de levererades av Camillus.

Ovan ser man också den mycket sällsynta M6 skidan.

(privat samling)

 Klingan var i sitt standardutförande vackert etsad med den här lövrankan med
U.S.M.C.

 

Numera är det vanligare att hitta dessa knivar i det här skicket:

Här är en Marin Raider som är på väg att falla sönder.

Detaljbild av parerstången på samma Marin Raider
som på bilden ovan.

(privat samling)

 


 

Djävulsbrigadens Stridskniv V-42.

Här är en
"Knife, Fighting Commando Type V-42"

(Curt Johansens samling)

Här är en av de första provknivarna som Case levererade till FSSF.
Parerstången och knappen är gjorda av en zinklegering liknande den på Marin Raider ovan. Den föll inte Fredrick i smaken så han beordrade parerstången skulle göras av stål liksom knappen.

Denna speciella kniv designades av generalmajor Robert T. Fredrick som var befälhavare över "the First Special Service Force."  (FSSF)

 

Bladet påminner med all rätt om Fairbairn-Sykes knivar. Upphovsmannen för bladet var en amerikansk sergeant som hade arbetat tillsammans med Fairbairn i Shanghai i mitten på 1930-talet.    Han hette Dermont Michael "Pat" O'Neil.

Knappen som är avsedd för att kunna krossa skallen på en fiende har konstruerats av översten Orval J. Baldwin som var underhållsofficer vid styrkan.

Tre firmor fick göra prototyper för kniven. Dåvarande översten Fredrick valde ut Case som leverantör. Det finns en kvartermästarorder i National arkivet i USA som är daterad den 27 november 1942 som bekräftar mottagandet av 1 750 st. "Knives, Fighting Commando Type V-42 including Leather Sheath" Det finns dokumenterat att 3 423 st. V-42 knivar totalt har levererats. Firman Case påstår att 3 600 st. knivar producerades.

W. R. Case Case gjorde 1942 denna stilettformade kniv, V42 Fighting Knife, för  "First Special Service Force"  som också kallades ”The Devil’s Brigade”.Denna "V-42" stilett baseras på  Fairbairn – Sykes ,
 men den var tyngre till konstruktionen och hade ett kraftigt blad och en tjockare parerstång med ett typiskt tumgrepp pressat in i "ricasson".
(Curt Johansens samling)

Parerstången är klädd med läder. 
Knappen "Skullcrusher" är också tänkt att användas i strid.
Här syns knappen "Skullcrusher" och den läderklädda parerstången tydligt.

Lädret skulle skydda fingrarna när kniven stöttes in. Kniven användes mycket av FSSF i Norge när deras commandosoldater opererade bakom tyskarnas linjer.

First Special Service Force blev upplöst som enhet den 5 december 1944 i Frankrike.

Denna speciella kniv lever kvar som logotyp för flera av USA:s specialstyrkor.

  • U.S. Special Forces (De gröna baskrarna.)
  • Operational Detachment Delta i Vietnam, som var föregångaren till dagens Delta Force.
  • U.S. Army Special Operations Command i Fort Bragg.

Detta visar hur mycket USA:s militär än idag uppskattar och vördar de speciella stridsknivarna och kommer ihåg den tapperhet som har visats av männen som bar och använde dessa knivar. Kniven har blivit en symbol för USA:s främsta elitstyrkor.

Här är en V-42 kniv som man avlägsnat den bred parerstången som lätt fastnade i kläderna.

 

Den mycket sällsynta Everitts knogjärns kniv ifrån 2:a VK.
Man kan lägga märke till att de Allierade och särskilt då USA hade en förkärlek för knivar med knogjärn.

Knivar med knogjärn hittar man inte på tyskarnas sida.

 

 

V-44 - Gung Ho

V-44

 

En av USA:s första militära knivarna under andra världskriget var en faskinkniv snarare än en kniv. I USA kallades den civilt för Collins #18 Machete. Den fanns inom arméflyget sedan 1934.

Den kallas också för Gung Ho. Det är kinesiska som betyder ungefär "arbeta tillsammans".

Detta var en av de få "knivar" som  USA:s militär hade till sitt förfogande i inledningen av kriget.

Kniven fick blev berömd i november 1942 när 2nd Raiders landsteg på Gudalcanal och patrullerade i 30 dagar bakom fiendens linjer. De använde sina Gung Ho knivar för ett flertal ändamål.

V-44 fyllde det tomrum som fanns när USA gick in i kriget och saknade riktiga knivar och V-44 tjänade dem väl fram till 1942 när den förklarades som överskottsmaterial i och med att en fällbar machete infördes. Många behöll emellertid sina V-44 och använde dem för resten av kriget.

 


 

Dessa knivar och dolkar som jag har avhandlat fram tills nu är specialistvapen endast avsedda att döda med.

Militära stridsknivar är konstruerade huvudsakligen eller enbart för strid. Det finns väldigt lite i deras konstruktion som gör dem lämpliga för vardagligt bruk. De är verktyg för specialister.

Många militärer ansåg och anser än idag att det är bättre med en kniv som man kan ha till många ändamål.

 


 

Privata knivar i händerna på U.S. Troops.

Många soldater köpte sina knivar privat ifrån kända tillverkare. En mycket kända tillverkare av privata knivar var John Ek som gjorde en rad fina knivar. Han började göra sina knivar 1939 och hans första modell kallades John Ek Commando. President Franklin D. Roosevelt hade en av dessa i sin på sitt skrivbord i Vita huset fram till sin död. Andra kända personer som bar dessa knivar var general George S. Patton och skådespelaren Clark Gable.

John Ek Commando

John Ek Commando Nr 1 - (Curt Johansens samling)

Randall

En annan mycket känd tillverkare av lyxiga högkvalitativa knivar var Walter Doane "Bo" Randall Jr. Han började göra knivar 1937

Randall Model 2 Fighting Stiletto med 20 cm långt blad. Denna kniv baserades helt på Fairbairn-Sykes Fighting knife.

 

Och här är liknande Randall Model 2 Fighting Stiletto med 20 cm långt blad.

 


 

Det finns i huvudsak två typer av militära knivar.

  • Utpräglade Stridsknivar
  • Bruksknivar för många ändamål t.ex. överlevnadsknivar

 

U.S. Navy Mark 1

LÄS MER HÄR>>>


 

USN Mark 2.

U.S. Marine Corps 1219C2 och U.S. Navy Mark 2

Läs mer här >>>

 


Stridsknivar hos U.S. Army m.fl.

M3

 

Stridskniven M3 som är märkt på parerstången med

US M3
 Imperial

på parerstångens undersida

(författarens samling)

1943 uppstod det ett stort behov av knivar för USA:s trupper runt om i världen. Allmänheten donerade till och med sina jaktknivar till trupperna. US Army hade fortfarande ingen antagen stridskniv vid den här tiden förutom den gamla modell 1918 med knogjärn.

 

De första M3 knivarna som levererades märktes på bladet U.S. M3 och med tillverkarens namn.

De levererades också med M6 skidor av läder. Det var samma skidor som användes till Marine Raider.

 

M3 - Dessa knivar tillverkades endast under ett år och har numera blivit stora samlarobjekt i USA.

Överst är den senare modellen med märkningen på parerstångens undersida och M8 balja av blast.

Underst är den sällsynta första modellen med märkning på bladet och den mycket sällsynta M6 skidan av läder. (författarens samling)

 

 

Armén funderade på att anta Marinkårens M2. Behovet av knivar var enormt och följden skulle bli att enorma mängder stål måste gå åt för att tillverka den nya kniven. Situationen var ansträngd t.o.m. för USA. Man ansåg sig därför inte ha råd att anta en kniv med ett så kraftigt och brett blad. Man ville ha ett lättillverkat blad som kunde göras i enorma serier. Detta gjorde att man bestämde sig för just M3 knivens blad. Denna typ av blad blev sedan urtypen för alla USA:s bajonetter fram t.o.m. M7. Denna typ av blad har antagits av många stater världen över inklusive Sverige, som har denna typ av blad på AK4 och AK5 bajonetten modell 1965.

Greppet gjordes som brukligt var i USA på den tiden av läderlameller.  De hölls på plats av en stålbricka i ändan på tången som antingen nitades fast eller så hamrades slutet på tången ut över brickan.

 

Colt 1911 (from 1913 in box.)

Klicka på bilden för att göra den större (152 kb)

 

Läs mer om M3 knivarna som hamnade i Norge och blev bajonetter

 

M3 antogs som modell den 14 januari 1943. M3 var avsedd att tilldelas varje soldat som inte var utrustad med ett vapen som hade  bajonett, dvs. Kulsprutepistol, pistol M1911, kulsprutegeväret BAR, M1 Carbine och kulsprutebesättningar. I början prioriterades utdelningen till elitförband som fallskärmsjägare m.fl.

Kniven var enkel att tillverka man använde det beprövade greppet ifrån Mark 2 kniven och använde ett kolstålsblad. Såväl blånerade som parkeiserade blad förekommer samtidigt ifrån samma tillverkare!

 

Måttuppgifter:

Total längd

295 mm

Blad längd 172 mm
Blad bredd 22 mm
Blad tjocklek 4,8 mm
Grepp längd 120 mm

 

Bladet är vässat på ena sidan medan den andra har en falsk egg som löper längs en tredjedel av bladlängden.

Det var meningen att kniven skulle ha 8 skåror i greppet men detta ignorerades<av många firmor. Det finns allt mellan 5-8 skåror. Det finns t.o.m. de som helt är utan.

Knivarna är märkta med tillverkarens namn och M3 antingen på bladet eller parerstången. Övergången ifrån att märka bladen till att märka parerstängerna skedde denn 20 november 1943. Lite mindre än hälften av dessa knivar är märkta på bladet. Knivarna tillverkades bara mellan 1943 och 1944 då produktionen av bajonett M4 tog över. Tillverkningskostnaden för en kniv var $1.50.

Efter kriget renoverades en del M3. Om de var angripna av rost borstades de och målades med svart färg. Detta var en accepterad ytbehandling.

Alla M4 bajonetter däremot renoverades efter kriget på detta sätt.

Det finns några olika typer av skidor som har använts för dessa knivar. Det är i allmänhet samma typ som används för flertalet av knivarna och bajonetterna under WW2 och Koreakriget.

M6 av läder som är samma som för Marine Raider Stiletto

M8 som är av plast och tillverkades ifrån juli 1943 till augusti 1945. Runt skidans mynning sitter ett bleck som är stämplat med M8. Denna skida saknar de vanliga krökta ståltrådar som normalt skall hänga på soldatens bälte. Baljans sölja var ju avsedd för det smalare pistolbältet och inte för det breda bältet för gevär. Armén införde senare beroende på att M3 kniven var så populär en variation på M8 med den låga söljan som var försedd med ståltråden.

M8A1 har en längre sölja med ståltråden och slidan hänger därför längre ner. Den förseddes också med en skoning av plåt i spetsen för att skydda plasten. Runt skidans mynning sitter ett bleck som är stämplat med M8A1.

 

Varning! Det finns massor av förfalskningar av såväl M3 knivar som skidor!

Jag ber att få hänvisa till Frank Trzaska hemsida om

 


 

Bajonett M4.

Bajonetten M4

som är märkt på parerstången med

U.S. M4
 Imperial

på parerstångens undersida.

Den brinnande bomben är acceptansstämpeln.
(författarens samling)

Bajonetten M4 var avsedd för U.S. Calibre .30 Carbine, men den kom också att användas som en stridskniv och ersatt den rena stridskniven M3.

 

Bajonett M5.

Bajonetten M5A1

Märkt

MIL PAR COL
(författarens samling)

Bajonetten M5 var avsedd för Garands automatgevär, men den kom också att användas som en stridskniv.

Denna bajonett ersatte den längre M1905 och M1 bajonetterna. Bladet på M5 var standardiserat sedan stridskniven M3.

 

Bajonett M6.

Bajonetten M6 (privat samling)

Bajonetten M6 var avsedd för M14 automatkarbin. Bajonetten är snarlik M5 men den har en ring runt mynningen i stället för en plugg in i gaskanalen. Bajonetten kom också att användas som en stridskniv.

 

 

Bajonett M7.

Bajonetten M7 - här en mycket sällsynt tillverkad av Colt

Bajonetten M7 var avsedd för M16 automatkarbin, men den kom också att användas som en stridskniv.
Även denna bajonetten är snarlik M5 men den har en ring runt mynningen som är avpassad för M16.

 

 

Dessa bajonetter är konstruerade på samma sätt. Här är en ritning på en M6

Här ser man tydligt hur låsmekanismen fungerar.
Ritningen härstammar ifrån Frank Trzaska och hans förnämliga hemsida.

 

Överst -stridskniven  M3; I mitten - bajonetten M4; Nederst - bajonetten M5A1
Här ser man tydligt hur man har använt M3:s typ av blad för alla bajonetterna.

Det är för övrigt samma typ av blad som Sverige har på Ak4 bajonetten modell 1965, som emellertid är något kraftigare och bredare.

 

En automatisk  fallskärmsjägarkniv ifrån
2:a Världskriget

(Tack till Clive)

 

 


 

Jet Pilot - överlevnadskniv

Ovan och till vänster ser vi en Jet Pilot överlevnadskniv med 6"  blad, som är tillverkad under mitten på 1960-talet.

Det var detta långa blad på den första modellen.

(Privat samling)

Detta är en Jet Pilot kniv med 5" långt blad ifrån 1971. 

Denna modell tillverkas och används än idag.

(Privat samling)

Läs mer på engelska sidan

 

Överlevnads kniv för flyget 1943 - 1956

Colonial's Giant Jack Knife

(Privat samling)

 

Under WW2 antog US Navy en jättestor fällkniv som överlevnadskniv för sina piloter. Allt sedan kriget använde sedan dessa piloter  den mycket stor fällkniven som tillverkades av Colonial.

Många piloter under kriget använde också Mark 1.  Denna kniv hade ett blad som var 125 mm.
Marble Arms Co. tog i början av 1956 fram ett förslag till kniv med denna bladlängd.

Kraven som ställdes på kniven var:

  • Kniven skulle gå bra att skära sly med

  • Kniven måste klara av att hamra en spik tvärs igenom en 2” planka.

  • Kniven skulle vara sågtandad och sågen skulle klara av att såga av en bränsleledning av aluminium.

 

Marinen bestämde då att den kniv som de ville ha skulle ha ett blad på 150 mm. Marble anpassade sig och presenterade den 16 september 1957 en kniv som sattes i produktion.

Bladet var 150 mm, den hade en bred parerstång i stål som var försedd med två hål vid sidan av varandra. Det är meningen att en snodd formad till en ögla skall träs igenom dessa hål för att piloten skall kunna trä handen igenom öglan. Det hade visat sig att många piloter förlorade sina knivar i svåra situationer när de föll i vattnet och händerna var våta.

Greppet bestod av lameller av läder som var ugnshärdat. Greppet hade en genomgående tånge och läderskivorna hölls på plats av en knapp som var formad som en mutter. Kniven hade en skida av läder som på framsidan hade en ficka som försedd med en brynsten.

Dessa allra först tillverkade knivar av Marble är märkta med

MARBLE’S
GLADSTONE
MICH. U.S.A.

 

Deras senare tillverkning var märkta med:

Marbles
Gladstone
Mich.

 

Här är en av dessa knivar ifrån Marble. (egen samling)

 

Trots att Mables hade lagt ned mycket pengar för att utveckla denna kniv så fick de inte kontraktet, som i stället gick till Camillus Cutlery Co. Camillus blev den ende leverantören av dessa knivar. Marbles enda förtjänst var att de fick sålt ritningar och modellen till USA:s regering. Marble fortsatte att tillverka dessa knivar i en civil version. Marbles knivar var mycket välgjorda och vackert blånerade men för dyra för marinen. Marble fortsatte att tillverka dessa civila knivar fram till 1977 då firman lades ned.

Camillus som fick det andra kontraktet gjorde enklare knivar som var fosfaterade. Den mutterformade knappen som höll läderlamellerna på plats var först skruvad på tången.

Detta komplicerade tillverkningen och man gick snabbt ifrån det och ersatte gängorna med en helt genomgående tånge som nitades fast över knappen. Dessa första skruvade knappar är mycket eftersökta av samlar idag.

1962 var det dags för en förändring. Många piloter hade klagat över den långa kniven som var ivägen över allt. Bladet ändrades då ifrån 6” (150 mm) till 5” (125 mm). Det var just denna bladlängd som Marbles hade förslagit först på sin första modell.

Man började också tillverka skidor som var helt släta utan slipsten och utan sölja för bältet. Piloterna föredrog att sy fast sina knivar i kläderna eller räddningsvästen.

 När USA blev allt mer involverat i Vietnam så ökades produktionen av dessa knivar och ytterligare en firma fick kontrakt – ”Columbus Milpar and Manufacturing Company of Columbus” i Ohio. Detta var en liten firma som hade tillverkat bajonetter som M5, M6 och M7. Milpar gjorde pilotkniven bara mellan 1964 och 1967. Milpar gjorde försök med ett helgjutet grepp av samma form helt i aluminium. Denna variant med aluminiumgrepp är den sällsyntaste av de få variationer som finns.

1967 kom den tredje generation av pilotkniven är den variant som används idag. Den är stämplad på muttern med tillverkarens namn och oftast med årtalet den är tillverkad.

Nu kom det till ytterligare en tillverkare Utica Cutlery Co. Uticas knivar är unika i det avseendet att muttern saknar stämpel med tillverkare och årtal. Detta kontrakt blev heller inte långvarigt. Det finns inte många knivar över huvud taget kavr av detta kontrakt och de betraktas som de mest sällsynta på samlarmarknaden.

I slutet av Vietnamkriget så trädde en ny tillverkare fram och fick ett kontrakt. Ontario Knife Co. och de har allt sedan 1969 till dags dato levererat dessa knivar till vapengrenarna. Det är ganska fantastiskt att en och samma tillverkare har lyckats behålla sitt kontrakt i den stenhårda konkurrensen i USA i över 35 år.

Jet Pilot kniven (MIL-K-8662-74-K-95-150) är fortfarande mycket populär och robust som kniv såväl inom försvaret som i det civila.

Denna kniv till vänster är ifrån Ontario Knife Co nuvarande militära kontrakt.

Detta är en brukskniv i ordets rätta bemärkelse.

 


MC-1

En annan räddningskniv är den brandgula fällkniven MC-1, som också är automatisk. De äldre knivarna av denna typ gjordes av i allmänhet av Camillus men numera görs de av Colonial.

MC-1 konstruerades för piloter och även fallskärmsjägare.

Kniven är försedd med två blad.

Ett blad är format som en buköppnare på en jaktkniv.

Från början var det meningen att detta blad skulle vara fast och alltså alltid i utfällt läge. Spetsen är därför rund och trubbig för att skydda användaren. Detta blad är format som ett U med eggen på insidan. Det är avsett för att kapa linorna till fallskärmen. Det är av största vikt för en fallskärmshoppare att snabbt kunna skära sig loss ifrån sin fallskärm. Detta gäller särskilt om han landar i djupare vatten.

 

Det andra bladet är ett vanligt infällbart blad med clip point som är fjäderbelastat.

 

Sedan 1957 är denna kniv placerad i en specialficka på flygoverallen. Fickan sitter på lårets insida så att den lätt kan nås med båda händerna ifall ena armen skulle vara bruten. Kniven förvaras i fickan med det U-formade bladet utfällt. Ett snöre är fäst i kniven och ligger inrullat i fickan. Fickan är försedd med ett lock som hindrar att kniven ramlar ut om piloten flyger upp och ned.

De allra första MC-1 knivarna hade svart grepp och bara ett fjäderbelastat vanligt vasst blad. Mycket snart la myndigheten till det U-formade bladet för kapning av linor. Den sista varianten är att båda bladen är infällbara och kniven försedd med ett brandgult grepp.

Det finns även MC-1 knivar utan det vanliga vassa bladet. Dessa knivar saknar märkning och kan inte anses uppfylla kravspecifikationen på MC-1.

 

MC-1 Specifikation:  
Bladlängd - vanligt blad 80 mm
Bladlängd - U-format blad 45 mm
Total längd - hopfälld 108 mm
Total längd - med det U-formade bladet utfällt 155 mm
Total längd - båda blad utfällda 233 mm

 

Kniven tillverkades av:

  • Schrade Cutlery Co.

  • Camillus Cutlery Co.

  • Logan / Smyth

  • Colonial

 

Tillsammans med JET PILOT kniven ingår de båda samtidigt i standardutrustning för U.S. Army och Navy flygarna än idag.

U.S. Air Force slutade använda MC-1 den 15 juni 1993. Det har ännu inte kommit någon annan kniv som ersättning.

 

[Top of the page]

 

 


 

Källmaterial:
Fredrick Stephens, Fighting Knives, ISBN 0-668-04955-3

Ron Flook,  British and Commonwealth Military knives, ISBN 1-85310-986-X

Robert A. Buerlein, Allied Military Fighting Knives, ISBN 1-58160-290-1

Bernard Levine, Levine's Guide to knives, ISBN 0-87341-945-6

Mike Silvey, http://home.comcast.net/~m.silvey

Frank Trzaska och hans förnämliga hemsida.

Different Years of Knife World Magazine

USA:s militära knivar 1990 - 2005

Åter till hemsidan om alla blankvapen

 

Åter till
Göta Vapenhistoriska
Sällskapets Hemsida