Den tyska karbinen modell 98 K

Författare Karl-Olof Björsell
publicerad i  Göta Vapenhistoriska Sällskap 19
86.

Foto O. Janson

Uppdaterad 2018-11-03

 

 

 

 

 

 

Den enskilde soldaten under första världskriget utrustades med ett armégevär, vars konstruktion baserade sig på teknologiskt kunnande och stridstekniska erfarenheter gjorda under senare delen av 1800-talet.

Utmärkande för dessa vapen var en lång pipa. Denna hade övertagits från de äldre armégevären avsedda för svartkrutsladdad ammunition. Genom den långa pipan kunde det förhållandevis energisvaga svartkrutet ge projektilen tillräcklig utgångshastighet. Då röksvagt krut införts i början av 1890-talet hade kalibermåttet sänkts till mellan 6,5 och 8 mm. Gevärens system var av repetermodell utrustade med magasin rymmande mellan fem och tio patroner. Påfyllning av patroner utfördes med hjälp av laddram rymmande vanligtvis fem patroner - så kallad "paketladdning". Patronerna var kraftigt laddade och hade en utgångshastighet, som låg mellan 700 och 900 meter i sekunden. Det innebar att projektilbanan var flack upp till mellan 300 och 400 meters skjutavstånd. Då man räknade med att beskjuta stora mål, anfallande kavalleri och stormande infanteri, försågs vapnen med ett grundsikte för 300 eller 400 meters skjutavstånd.

Vid sidan av de långa armégevären fanns också karbiner - avkortade gevär - för beridna soldater och exempelvis pionjärförband.

 

Den tekniskt mest fulländade representanten för denna grupp av armégevär var det i Tyskland år 1898 införda mausergeväret. Det gick under beteckningen ”Gewehr 98” eller avkortat ”Gew 98”, och hade en kaliber av 7,9 mm. Patronen laddades med en 10 gram tung helmantlad spetskula. Utgångshastigheten i Gew. 98 var 895 m/sek. Siktets inställning var 400 m och kunde ställas om upp till 2 000 m.

Ovan syns bajonetten till Gew. 98.
 

Till vapnet fanns också en 50 cm lång smal stickbajonett. Denna var typisk för den här gruppen av armégevär. Magasinet rymde fem patroner. 

Det långa geväret - Gewehr 98 även kallad "Gew. 98."

Mausermekanism modell 1898 - den mest funktionssäkra av repetergevärsmekanismer. Lägg märke till skärmen längst fram på styrhylsan (bakom laddhandtaget). Dess uppgift är att avleda bakåtrusande krutgas från skyttens öga vid eventuellt hyls- eller tändhattsbrott. Notera också säkerhetslåsklacken framför laddhandtaget. Med tummen tryckes patronerna med ett grepp ned i magasinet. När mekanismen föres fram faller den tomma laddramen ned från vapnet. Systemet möjliggör också att lätt fylla på ett delvis tömt magasin under tillfälligt uppehåll i eldgivningen med ytterligare patroner. Notera också den kraftiga rekylklacksbulten genom stocken. Bulten överför rekylen från pipan till stocken och hindrar att sprickor uppstår i träet på grund av kraftiga upprepade rekyler. Den bidrager också till att rekylen överföres på ett riktigt sätt och förbättrar därigenom precisionen på vapnet.

 

Laddning med sex patroner kunde ske om den sjätte patronen lades direkt in i patronläget.

Läs mer om Gew98 här>>>

 

Ovan syns märkningen "Gew. 98." för Gewehr 98.

Ovan syns märkningen "Kar. 98." för Karabiner 98a.

Ovan syns märkningen "Mod.98"  för Kar 98k ifrån kriget.

 

Vid sidan av geväret fanns också en karbin med modellåret 1898. Den betecknades ”Karabiner 98” eller avkortat ”Kar 98”. Olikheterna mellan geväret och karbinen var flera. Karbinpipan var 590 mm lång medan geväret hade en 740 mm lång pipa.

För att bekvämt kunna bäras på ryggen vid ritt eller då soldaten utför andra sysslor var karbinremmen fästad på vapnets vänstra sida medan gevärs- remmen var fästad på undersidan. Av utrymmesskäl är slutstyckshandtaget på karbinen nedböjt medan det på geväret står rakt ut. Båda vapnen byggde på mausersystem modell 1898 men låslåda och underbeslag var olika utformade på de båda vapenmodellerna. Detta innebar att en särskild utrustning måste anskaffas för tillverkning av karbiner. Ett förhållande, som under en högt uppdriven krigsproduktion skapade bekymmer.

 

Här är en Karbin Kar. 98 med sitt nedböjda slutstyckshandtag och sidomonterade rem. Efter antagandet av Kar 98 k kallades den även "Karabin 98 a".

 

 

Här syns skillnaden mellan kar 98k överst och Gew 98 underst.
Gew98 är försedd med en 98/05 bajonett som kom att bli den vanligaste bajonetten hos tyska armén under första världskriget.

Bajonett modell 84/98 till karbin 98 k

Överst är ifrån mellankrigstiden

Den understa är ifrån kriget

Bajonetten monterad så att pipan inte påverkas. Därför behövde man ej ändra riktpunkt vid skjutning med påsatt bajonett.

 

Efter Versaillesfreden 1919 förbjöds Tyskland att tillverka armévapen. Före Första Världskriget hade man levererat vapen över hela världen. För att kunna återupptaga dessa leveranser efter fredsslutet flyttade de tyska vapen- firmorna ut ingenjörer och teknisk utrustning till andra länder, där produktionen fortsatte. Så erhöll t.ex. den polska vapenfabriken i Radom, en komplett utrustning för tillverkning av mausergevär. Likaså fick vapenfabriken i det tjeckiska Brno (på tyska Brunn) och i Liège i Belgien utrustning för tillverkning av mausergevär. Tillverkningen leddes av tyska ingenjörer, som förde med sig vapentekniska erfarenheter från kriget. Ut ifrån dessa erfarenheter konstruerade man den nya generationen av mausergevär.

När nationalsocialisterna övertagit makten i Tyskland och återupprustningen av den tyska försvarsmakten börjat återvände teknikerna till hemlandet och införlivades med rustningsindustrin. 1935 fastställdes en ny gevärsmodell i tyska armen. Vapnet fick beteckningen "Karabiner 98 kurz" eller för- kortat K 98 k. Den byggde på erfarenheterna vunna under världskriget och tillverkningen av vapen under mellankrigstiden. Man hade funnit att det under fältförhållanden var viktigt att med precision beskjuta små mål t.ex. bunkeröppningar och soldater som till viss del doldes av skyttevärn. Av den anledningen försågs K 98 k med ett sikte vars lägsta inställning var 100 m och kunde ställas om med 50-metersintervall upp till 2.000 m. Siktskåran var V- formad och komet spetsigt. Man hade funnit att det gamla mausergeväret var för långt och ohanterligt. Det nya vapnet fick en pipa, som var 60 cm lång. Längden på vapnet kom att vara lika med den hos den gamla karbinen, som nu fick beteckningen "Karabiner 98 a". Man ville ha ett enhetsvapen, som passade till motoriserad personal såväl som till den vanlige infanteristen. Därför försågs vapnet med ett nedböjt slutstyckshandtag. Remmen var av samma konstruktion som hos den gamla karbinen och monterades på vänstra sidan av vapnet. Det gamla geväret hade haft en patronförare, som tillät att man förde fram slutstycket över ett tömt magasin. Detta medförde att soldaten i en kritisk situation kunde tro att hans vapen var laddat, när han gjort en omladdningsrörelse för att beskjuta ett anfallande mål. Den uteblivna knallen och rekylen talade om att så ej var fallet. Karbin 98 k uppvisade inte denna brist. Det går inte att stänga mekanismen över ett tomt magasin med mindre än att skytten trycker ned patronföraren. Denna konstruktionsdetalj hade vi redan 1894 i Sverige på vår mauserkarbin. Man behöll den gamla bajonetthållaren från geväret. Den är så utformad att bajonetten inte berör pipan, då den är monterad på vapnet. Därigenom påverkas inte träffpunktsläget. Soldaten kan rikta på samma sätt med vapnet oavsett om bajonetten är påmonterad eller inte.

 

 

Vi noterade att pipan avkortats från 74 cm på geväret till 60 cm på karbin 98 k. Detta medförde att man måste ändra på ammunitionen. Under världskriget användes till geväret patronen med 10 grams-kulan och en utgångshastighet av 895 m/sek. I den kortare karbinpipan hann inte krutladdningen förbrinna helt. Detta hade till följd att kulans utgångshastighet blev lägre samtidigt som man fick en kraftig mynningsflamma som röjde skyttens plats och bländade honom vid skjutning i skymning och i mörker. Genom att spetskulan var tvärt avskuren baktill bromsades den kraftigt upp av luftmotståndet. Under kriget hade man till kulsprutorna använt en 7,9 mm patron med en 12,8 grams torpedkula. Denna patron hade en något mindre krutladdning, som hann förbrinna i en kortare pipa samtidigt som torpedformen på kulan gjorde att denna inte förlorade hastighet lika snabbt som spetskulan. Denna patron blev standard för K 98 k och fick beteckningen sS- Patrone (sS = schweres Spitzgeschoss = tung spetskula) Rekylen blev något kraftigare än med spetskulan av äldre typ men mynningsflamman blev inte så besvärande. - Man hade nu fått en enhetskarbin med en till den anpassad patron.

 

 

Kolvplattan med det genomgående röret användes för isärtagning av mekanismen

 

 

Vapenfabrikerna hade inte glömt svårigheterna under första världskriget vid tillverkningen av gevär och ammunition till dem. Under senare delen av 1930-talet förberedde man masstillverkning av karbiner för det kommande storkriget. Tidigare hade man betraktat gevären som en kvalitetsprodukt, som soldaten hade ansvar för och som han måste vårda väl. Nu började man mer och mer betrakta de personliga vapnen som förbrukningsmateriel. Teknikerna fick i uppdrag att fastställa de rätta toleranserna på karbindelarna. Därigenom kunde dessa tillverkas vid olika underleverantörer och hopsättas utan större tillpassningsarbeten på vapenfabrikerna. Valnöt i tillräcklig mängd och kvalitet fanns inte i Tyskland för tillverkning av gevärsstockar. Under världskriget hade man försökt att göra stockar av almträ eller rödbok. Dessa visade sig vara av mindre god kvalitet då träet slog sig och försämrade skjutegenskaperna. Lösningen för den nya karbinen var en stock av lamellträ. Materialet var bok. Vid tillverkning av valnötsstockar fick man ett spill av upp till 10 % av materialet. Vid tillverkning av de nya lamellträstockarna uppgick spillet endast till mellan 1,5 till 2 %. Under hela det andra världskriget led man inte brist på material till stockfabrikationen.

   

   

Exempel på förenkling av vissa för skjutning mindre viktiga komponenter. Överst ser vi ett fräst underbeslag i fräst material. Nederst ett underbslag av punktsvetsad plåt. De små fäst fästskruvarna för låd och kolvskruvarna hade man också avskaffat på senare tillverkade karbiner.

 

Ytterligare förenklingar. På det nedre vapnet har övre och nedre banden gjorts av pressad och svetsad plåt. Kornskyddet tillkom under kriget för att inte skottställningen skulle ändras då vapnet hanterades under strid.

 

Till vänster ett normalt slutstycke med styrlist ifrån början på kriget

 och till höger 
ett slutstycke ifrån krigets slutskede utan styrlist

 

För att spara materiel och arbetstid samt slitage av verktyg och maskiner för karbin tillverkning arbetade man hela kriget med att förenkla tillverkningsförfarandet. Det var en medveten kvalitetsminskning som infördes utan att avkall gjordes på träffsäkerhet och tillförlitlighet i funktionen. Till det yttre kom dock karbinerna att se ut som skräp! Ändå var tillförlitligheten på de vapen, som tillverkades i krigets slutskede lika hög som hos vapen tillverkade i fredstid.

Som exempel på förenklingar kan nämnas underbeslaget med magasinet. Hos vapen tillverkade i fredstid eller under krigets första år var detta av fräst och slipat stål. Senare kom de att tillverkas av pressad och punktsvetsad plåt. Detsamma gällde bakplåten på kolven och övre och nedre banden runt pipan. Slutstycket förlorade sin styrlist, som gav det en stabilare gång vid laddningsrörelser . Samma förenkling finner vi faktiskt idag även på slutstyckena till moderna jaktstudsare.

Om vi studerar Rustningsministeriets produktionstabeller finner vi att det förenklade tillverkningsförfarandet huvudsakligen kom till full effekt under 1943. Åren innan hade det i runda tal tillverkats 1,4 miljoner karbiner årligen. Under 1943 steg antalet till 2,1 miljoner. En ökning med 50% vilken skulle komma att öka något fram till 1944. Så sent som under februari och mars 1945 rapporterade Mauserfabriken i Oberndorf en karbintillverkning om mellan 40.000 och 50.000 vapen per vecka. I krigets slutskede utelämnade man också bajonetthållaren vid tillverkningen. Den ansågs obehövlig då närstrid med bajonett ej längre förekom.

Det kan också vara på sin plats att närmare studera de ändringar, som ammunitionen till karbinen genomgick under kriget. Ett skjutvapen utan patroner är som bekant ganska oanvändbart. Möjligen fungerar det som klubba.

 

 

Som ovan nämnts blev sS-patronen standardammunition för karbiner och kulsprutor i den tyska försvarsmakten. Till en början laddades dessa patroner med mässingshylsor försedda med en korrosiv tändhatt med modellåret 1888. De 12,8 gram tunga torpedkulorna bestod aven homogen blykärna överdragen med en tombakpläterad mantel av järnplåt. Redan under första världskriget uppstod i Tyskland brist på mässing för tillverkning av patronhylsor. Man försökte då som ersättning att tillverka hylsor av stål och lyckades få fram en sådan, som till nöds fungerade i repetergevären. Däremot var de oanvändbara i kulsprutorna.

När återupprustningen satte igång under 1930-talet hade man inte glömt problemen med mässingsbristen från världskriget. I ett intimt samarbete mellan industrin och den tyska armétygförvaltningen lyckades man få fram en patronhylsa av lackerat stål, som fungerade klanderfritt i karbiner och kul- sprutor samt senare även i automatgevären, som var avsedda att ersätta karbin 98 K. Innan man kom så långt hade man tillverkat stålhylsor för krigsbruk med kopparöverdrag. De fungerade dock inte tillfredsställande. Man över- gick till en lackerad stålhylsa, som dock hade för tunna väggar och hade en tendens att spricka vid skottlossningen. (Patroner med sådana hylsor köptes av det svenska försvaret till våra kulsprutegevär m/39. Patronen hette i Sverige "8 mm skarp patron m/39E. Bokstaven "E" stod för "ersättningsmaterial"). Den hylsa med förstärkta väggar, som till slut kom att användas känns igen på att stämpeln "St+" återfinnes på hylsbottnen, tillsammans med uppgift över leveransparti och tillverkningsår.

 

Ammunitionför K 98 k 

 
sS-patron (schweres Spitzgeschoss) med mässingshylsa
SmE - (Spitzgeschoss mit Eisenkern) I genomskärning och 
hel patron med järnkärna

underst syns den lackerade stålhyllsan.

S.m.K.L'spur - (Spitzgeschoss mit Stahlkern und Leuchtspur)
Stålkärna (pansarbrytande) med spårljus.
S.m.K.L'spur - (Spitzgeschoss mit Stahlkern und Leuchtspur)
Stålkärna (pansarbrytande) med spårljus i genomskärning.
Platz - lös patron m/1933
Notera den ljusare randen med rillor nära botten som indikerar att hylsan är omladdad en gång.
Platz - lös patron m/1933 i genomskärning. Lägg märke till filtförladdningen.

 

 

Ovan sS - tung spetskula

Nedan SmK - stålkärna med spårljus

Ovan SmE - Spetskula med järnkärna

Nedan SmK - stålkärna med spårljus

Ovan sS - tung spetskula med stålkärna

Nedan Lös patron m/1933

 

Förpackningar till tyska 7,9 mm patroner. Notera hur noggrant man redovisar de ingående komponenternas tillverkare med uppgift över tillverkningsår och tillverknings parti.

Den mörka randen på den övre vänstra etiketten har grön färg. Det betyder att asken innehåller sS- patroner. Patron SmK hade hävdade stålkärnor, för bättre pansargenomskjutning.
  En blå rand över etiketten, anger att patronerna är laddade i förstärkta lackerade stålhylsor även lämpade för automatvapen.  

    

 

Under andra världskrigets gång uppstod i Tyskland även behovet av att spara bly för tillverkning av infanteriammunition. Lösningen blev den så kallade S.m.E.-kulan. (S.m.E. = Spitzgeschoss mit Eisenkem = spetskula med järnkäma) Denna projektil har torpedform och liknar till det yttre sS- kulan men är omkring 2 mm längre. Vikten är 11,55 gram. I kulan är inlagd en spetsig järnkärna som omges av ett tunt blyskickt, som gör att projektilen kan formas efter bommarna i loppet.

SmE-kulan innebar en 70%-ig besparing av blyförbrukningen i infanteriammunitionstillverkningen. För att minska slitaget i gevärspiporna genom rost och erosion bytte man så småningom ut den gamla tändhatten m/88. mot en ny sådan med rostfri tändsats av samma typ, som idag återfinns i all modem handvapenammunition. Beteckningen var "Zündhütchen 30/40" eller förkortat Zdh 30/40. (Översättning tändhatt m/1930/40) Tändhatten; som är gjord av zinköverdragen järnplåt känns igen på den gråvita till grå färgen.

Tidigare krigs erfarenheter pekade också på kravet aven rationell vapenvård under fältförhållanden. Borta var då kasernens putsrum med dess arbetsbänkar och långa läskstänger. Lämplig utrustning för fältmässig vapen- vård fastställdes redan 1934. Den tyska beteckningen på materielen var Reinigungsgerät 34 (Översatt rengöringssats modell 1934) Materielen är inpackade i en platt plåtask, som till storlek och form liknar en vanlig ficklampa. Asken är indelad i två fack. Det mindre rymmer loppviskor av vekegarn. Senare under kriget ersattes de av loppviskor av papper. Det större facket innehåller oljeflaska, läskkedja för dragning av loppet, borstviskor och klackspårläsk för rengöring av låsklackarnas lägen i lådan samt att montera bort magasins- bottnen. Reinigungsgerät 34 tilldelades alla. Den användes vid vård av kulsprutepistoler, kulsprutor och pistoler såväl som karbiner. Som rengörings- och smörjmedel användes vapenolja.

 

Vapenrengöringssats m/1934. Från vänster läskkedjan med aluminiumlänkar för att inte skada mynningen vid loppets dragning. Till höger överst oljeflas ka med droppventil samt klackspårläsk med tapp för borttagande av magasinsbottnen. Under den förvaringsdosa och  borstar -  rengöringsborste med mässingsborst i mitten för att skrubba loss slagg, som fastnat i räffelvecken samt inoljningsborste längst ned.

 

Den visade sig mer ekonomisk och bättre än vapenfettet, som kom till användning under första världskriget. Under de två första åren av andra världskriget dominerade repetergevären infanteribeväpningen. Det var därför med överraskning, som de tyska förbanden vid inmarschen i Ryssland sommaren 1941 mötte en oväntad stor eldkraft från sovjetiska förband utrustade med automatvapen. Vid sidan av kulsprutepistoler var dessa förband också utrustade med halvautomatiska gevär. Detta hade till följd att man i Tyskland omgående satte igång försök med sådana automatgevär, som fick beteckningen Schnellfeuergewehre - snabbelds gevär.

Tidigare halvhjärtade försök med halvautomatiska gevär, som lagts åt sidan, togs nu fram och resulterade i två försöksmodeller, en från Mauser (Gewehr 41 (M) ) och från Walther (Gewehr 41 (W) ) vilka sändes ut på försök till förbanden. De var avsedda för den tyska standardinfanteripatronen. - Vapnet från Walther visades sig mest lovande och utvecklades ytterligare. Först 1943 antogs det i sin nya form som Gewehr 43. Senare ändrades beteckningen till Karabiner 43. När man kommit så långt, hade intresset inom den tyska tygförvaltningen riktats från snabbeldsgevären mot en automatkarbin avsedd för en ny typ av patron, som i storlek och styrka låg mellan pistolpatronen och karbinpatronen. Detta är en annan historia, som ligger utanför ramen för denna uppsats. Vapenhistoriskt sett är den dock synnerligen intressant.

De nämnda utvecklingsarbetena till trots, kunde man inte ersätta
karbin 98 K med något nytt enhetsvapen. Intressant är i detta sammanhang det tyska rustningsministeriets statistik över tillverkade karbiner under tiden 1940-1944. Den visar att man i runda tal tillverkat 8.484.200 vapen. För prickskytteändamål utrustade man K98k med kikarsikten. Dessa tilldelades särskilt utbildade prickskyttar. Vissa vapen försågs också med utrustning för utskjutande av gevärsgranater. När kriget tagit slut tog segrarmakterna hand om de oerhörda mängder karbiner, som föll i deras händer. En del vapen använde de själva och andra fann vägen till flera länder i Den Tredje Världen. Andra åter byggdes om till jaktstudsare.

 

Det fanns också övningsgevär för ungdomar och rekryter.
Läs mer om det här >>>

 

Svensk pansarvärnsgevär.

Avslutningsvis kan också nämnas att K98k en gång ingått i den svenska försvarsmaktens vapenutrustning. 5000 gevär köptes ifrån Tyskland 1939. Beteckningen var då Gevär m/39. Sverige var i desperat behov av ett pansarvärnsvapen. Vapnet ändrades hos oss så att det blev möjligt att använda vår kraftiga 8 mm skarp patron m/32 i det. Det kallades därför först för Pansarvärnsgevär. Den här patronen, som tillverkades inom Sverige, var ursprungligen endast avsedd för kulsprutor. För att minska den kraftiga rekylen från denna patron försågs vapnet med en mynningsproms. Beteckningen ändrades till Gevär m/40. Mynningsbromsen fungerade inte tillfredsställande, då den lätt lossnade från gevärspipan. Vapnet drogs därför in från förbanden och såldes senare till utlandet.

 

 

Ovan syns ett Gevär m/40 till vänster om prickskyttegevär m/41b. Den vanliga mynningsbromsen ligger vid kolvens bakkappa. Den som är monterad är en försöksmodell. Foto ifrån Vapenmuseet i Eskilstuna.

Nedan syns samma gevär i detalj.

 

 

Klicka på ritningen för att göra den större

Tekniska data

Vapen

Typbeteckning:  Karabiner 98 k (kurz)
Funktion:  Repetersystem med cylindermekanism  System Mauser :
Längd utan bajonett:  1110 mm
Vikt:  3,9 kg (valnötsstock)

4,2 kg (lamellträstock)

Pipans längd:  600 mm
Kaliber:  7,9 mm
Antal räfflor: 4
Räffelstigning: 240 mm högervriden
Magasinkapacitet:  5 patroner
Märkning:  MOD. 98 på lådans vänstra sida. Tidigare märkning Gew. 98 k
Sikte: Inställbart från 100-2000 m i 50-metersintervaller. V -formad siktskåra och spetskorn

 

Ammunition sS-patron S.m.E--patron Lös patron m/33
Total längd 80,2 mm 80,4 mm 80,2 mm
Proj.längd 35,2 mm  37,3 mm 31,0 mm
Proj.vikt. 12,8 gr. 11,6 gr. 0,8 gr.
Projektilmtrl. Blykärna* Järnkärna* med blymantel ihålig träkula med filtförladdning
Vo 755 m/sek . 750 m/sek -------
Märkning grönt tätningslack
runt tändhatten.
Rött tätningslack på äldre partier. Blått lack vid patroner laddade med nya stålhylsan St. + . Rillor inpressade på hylsan anger antal om  laddningar.

* Tombakpläterad stålmantel - torpedform på projektilen

 

 


KÄLLOR

Heeresdienstvorschrift (H.Dv. 130/2a)

Ausbildungsvorschrift für die Infanterie Heft 2. Die Schützenkompanie. 
Reichsdruckerei, Berlin 1937

H.Dv. 240 Schiessvorschrift für Gewehr (Karabiner) leichtes Maschinengewehr, Pistol usw. 
Mittler & Sohn Berlin 1936

Reibert / Der Dienstunterrcht im Heere. Ausgabe für den Schützen der Schützenkompanie. 
Jahrgang 1940. Mittler & Sohn, Berlin 1940

Datenblätter für Heeres-Waffen, - Fahrzeuge und - Gerät im Auftrag des Reichsrninister für Rüstung und Kriegsproduktion. 
Faksimilutgåva Nürnberg 1976.

Eckardt-Morawietz / Die Handwaffen des brandenburgisch-preussisch-deutschen Heeres. 
Verlag Helmut Gerhard Schulz, Hamburg 1957.

Grenzschutzdiensvorschrift 9101 "Der Karabiner 98 k" E.S. Mittler & Sohn G.m.b.H. Darmstadt 1951.

GDV 9301 "Das Reinigungsgerät 34 und seine Anwendung für Karabiner, MG. und Pistole" 
E.S. Mittler & Sohn G.m.b.H. Darmstadt 1951

Särtryck ur truppslagens soldatinstruktioner 1941. Landförsvarets Kommandoexpedition, Bokdetaljen Stockholm 2

Hans-Dieter Götz / Die deutschen Militärgewehre und Maschinenpistolen 1871-1945. 
Motorbuch Verlag Stuttgart 1974

Brandt, Hamann, Windisch / Die Militärpatronen Kaliber 7,9 mm ihre Vorläufer und Abarten. 
Journal Verlag Schwend G.m.b. H. Schwäbisch HaIl 1981

Karl Fischer / Waffen- und Schiesstechnischer Leidaden für die Ordnungspolizei. 
Erschienen 1944 bei R. Eisenschmidt, Berlin

Photomechanischer Nachdruck. 
Akademische Druck- u. Verlagsanstalt Graz 1975.

Göta Vapenhistoriska Sällskapets småskrifter i original