Fångvårdens vapen

Då det gäller eldhandvapnet är det intressant att ta del av Kungl. Maj:t:s svar till Fångvårdsstyrelsen som ordagrant upprepar styrelsens motivering till förändringen att använda ett eldhandvapen inomhus eller inom fängelsemurarna. Det kungl. brevet av 14 november 1865 lyder som följer:

"Enär emellertid, efter, hvad l vidare andragit, fall understundom kunde inträffa, då det vore af stor vigt, att de ifrågavarande fängelsernas inre bevakningspersonal vore försedde med kraftigare försvars- och anfallsvapen, än de ofvannämnde för den vanliga tjenstgöringen afsedda sidogevären, hvilka fall vore, då någon af denna personal tjenstgjorde såsom post, eller hade bevakning af fångar vid dessas sysselsättande utom fängelset, samt synnerligast i händelse fångar satte sig upp mot befälet och våld måste med våld mötas, och då, med anledning af en utaf Chefen för Ingeniör Corpsen gjord anmälan om begånget våld mot fortifikations befäl af fånge, som varit till fästningsarbete använd, den förklaring blifvit genom nådigt Bref den 30 januari 1845 meddelad, att det icke kunde förvägras befäl eller underbefäl att för iakttagande af den i 26 Kapitlet 4 § Missgernings-Balken medgifna rättighet till sjelfförsvar begagna de medel, som säkrast uppfyllde ändamålet, samt att, derest i sådant hänseende ifrågasätter att ur Kronans förråd erhålla eldvapen, anmälan derom kunde hos vederbörande göras, samt för öfrigt förslag understundom varit å bane att befäl och underbefäl vid straff- och arbets fängelser skulle med eldvapen förses, heldst det med skäl antagits, att fångarnas kännedom derom att sådana vapen för fängelsernas inre bevakning vore att tillgå och, i händelse afbehof, komme att mot fångarna begagnas, skulle verksamt bidraga både att bland dem upprätthålla ordning och att förekomma rymningar, alltså och då äfven erfarenheten visat att, sedan de till den yttre bevakningen vid fängelserna använda soldater blifvit mera allmänt med skarpladdade gevär försedda, fångarna nästan aldrig vågat utsätta sig för dessa vapens begagnande, utan istället sökt att med list åtkomma vapnet eller att göra detsamma obrukbart, hafven I på dessa skäl ansett, att ett lämpligt eldvapen borde vara att tillgå för inre bevakningspersonalen vid straff- och arbetsfängelserna för mankön, och att det skulle blifva serdeles lämpligt om detsamma vore så beskaffat att det uteslöte behofvet af det vanliga sidogevärets samtidiga bärande samt tillika tjenligt till både försvar och anfall, kunde med större lättnad än det vanliga infanterigeväret handteras och utan behof af särdeles lång öfning med någon färdighet begagnas.”

Denna utförliga motivering på icke mindre än 345 ord i en och samma mening hade uppenbarligen effekt. Chefen för Fångvårdsstyrelsen fortsätter med att beskriva det vapen han anser lämpligt. Han har erhållit kännedom om att man vid straffängelset i Kristiania på Akershus fästning använde laddade eldvapen som samtidigt kunde begagnas som hugg- och stötvapen. Dock ansåg han, att den icke var kraftig nog som huggvapen och därför hade han låtit tillverka en kraftigare modell som översändes till Kungl. Majt. till påseende.
Denna nya modell fastställdes för användning vid fästnings- och straffängelser för mankön. Den fick emellertid endast användas vid särskilda tillfällen som direktören för fängelset skulle föreskriva. Den bars således icke normalt, utan förvarades i en cell under lås. Då pistolen skulle begagnas skulle sabel eller huggare avläggas.

Fångvårdspistol utan balja.  (foto Auctionet)

När hanarna spändes fälldes avtryckarna på undersidan ut automatiskt.

Fångvårdspistol med balja och baljans munsbleck.

Den nya pistolen som anskaffades år 1865, var som nämnts en något kraftigare modell än den som användes i Norge. Pistolen kallas i Norge för "postförerverja" eller "postmansdolk m/1846". Norrmännen vara således betydligt tidigare med denna modell. De vara tillverkade på Kongsbergs vapenfabrik i totalt 152 exemplar som levererades till Kristiania postkontor. De bars ej i par eftersom varje pistol var försedd med två pipor placerade på var sin sida om en relativt kort klinga. De ha tydligen senare tillverkats i ytterligare exemplar och levererats till Akershus fästning för användning av vaktpersonalen.

Beställningen av de svenska fångvårdspistolerna gick till Eskilstuna. Där verkade en rustmästare vid Carl Gustafs Gevärsfaktori med namnet Carl Gustaf Granberg som var född år 1818 i Bankeryd och blev 1845 anställd i faktoriet. C. G. Granberg blev en aktad man i samhället och utsågs till rådman. Han etablerade sig år 1868 som egen företagare med bösstillverkning m. m. på tomten nr 288 vid Drottninggatan. Han avled år 1900. Dessa vapen är märkta C G Granberg.

 Det är dock knappast troligt att Fångvårdsstyrelsen köpt pistolerna direkt av Granberg, utan beställningen har säkerligen gått genom faktoriet. Vid denna tid var det vanligt att faktoriet vände sig till olika hantverkare i den gamla Fristaden för att få hjälp med mindre omfattande tillverkningar och dit torde man få räkna dessa pistoler. Det var flera anställda vid faktoriet som använde sin fritid för att tillverka vapen och på så sätt försöka öka sin inkomst. Andra vapen som på liknande sätt lades ut på olika hantverkare som samtidigt kunde vara anställda på faktoriet, var faskinknivar, bajonetter, baljor, rengöringsverktyg mm.

Pistolerna är endast märkta med C. G. Granbergs namn och vapennummer. Faktoriets stämpel förekommer ej. Pistolerna var försedda med dold avtryckare som fälldes ut när hanarna spändes. Pistolerna bars i en särskild hylsa. Till pistolen hörde en handrem av flätat läder, vilken skulle fästas runt handleden för att förhindra att en angripare skulle kunna slå pistolen ur handen. Om han tappade greppet skulle pistolen hänga kvar, så att han snabbt kunde få tag på den igen.

Enligt en uppgift skulle antalet tillverkade Granbergspistoler vara 500 st., varav 150 st. exporterats till Polen. Fångvården skulle i så fall ha haft 350 st. Granbergspistoler, men detta antal synes vara mycket för högt. Varje pistol var numrerad och något nummer över 75 har mig veterligen icke påträffats. Granbergspistolen kom till fängelserna år 1866 och de förvarades där tillsammans med tillhörande effekter i en särskild cell, till vilken nyckeln förvarades av bevaknings befälhavaren .

Här kan vi idag lägga märke till en avsevärd förändring i hur eldhandvapen får användas. På 1860-taiet var det inte bara tillåtet, utan påbjudet, att vid en rymning tillropa fången att stanna och om han inte gjorde detta skulle skott avlossas, dock med den begränsningen att skottet borde riktas mot nedre delen av rymlingens kropp.

Denna bestämmelse blev aldrig upphävd så länge vaktpersonalen var utrustad med eldhandvapen. Den enda förändringen var att fångarna på 1900-talet blev indelade i olika kategorier. Mot vissa av dessa skulle man skjuta, mot andra fick man inte skjuta. (Se tabell kategorierna 4, 7, 8, 9 och 10)