Fångvårdens vapen

I samband härmed kom man emellertid även på tanken att enbart ett sådant sidovapen kanske inte löste alla de problem som kunde väntas ifall oroligheterna skulle ta en större omfattning. Man började nu tänka på att använda sig av ett eldhandvapen, vilket nu hade blivit betydligt enklare att använda i och med slaglåsets genombrott. Man räknade även med att blotta kunskapen om att fångpersonalen hade tillgång till skjutvapen skulle verka återhållande på de oroliga elementen.

I oktober 1862 inledde Fångvårdsstyrelsen en omfattande utredning om den lämpligaste beväpningen för alla kategorier inom vaktpersonalen. Resultatet beträffande fånggevaldigern ledde icke till någon ändring men för den övriga personalen kom man fram till att en kombination av ett sidovapen och ett eldhandvapen skulle fylla kraven på bästa sätt. Genom införande av ett eldhandvapen räknade man med att detta skulle kunna användas vid alla verkligt farliga och stora besvärligheter från fångarnas sida. Följaktligen kunde kraven på sidovapnet reduceras eftersom man ansåg att ett kombinationsvapen skulle kunna användas för att klam av alla väntade situationer.

Man bestämmer sig alltså år 1865 för att införa ett kombinationsvapen och dessutom ett sidovapen i form aven huggare. Underbefälet och vaktknektar vid samtliga fängelser utrustas med huggare av samma typ som gevaldigern använder (m/1846) dock med den förändringen att baljan skall vara av läder istället för av stål. Huggaren skulle vidare bäras i Iivrem, istället för axelgehäng, och vara försedd med handrem.

Huggare m/1846