samt de svenska kulsprutegevären.

Om ni vill läsa en utförligare artikel om de svenska kulsprutegevären
ber vi att få hänvisa till den engelska sidan

Hiram Maxim (f. 1840) tillskrivs att ha uppfunnit det första halvautomatiska geväret under sina experiment 1881 och 1883. De baserade sig på Winchester 1866 lever action. Detta ledde till hans patent 1884 på slutstyckslåsning för kulsprutor. Detta var enklare eftersom man inte behövde ta samma hänsyn till format och vikt som man måste göra när det gäller ett gevär.

Hiram Maxims försök ifrån 1881

och försöket ifrån1883

1885 konstruerade Ferdinand Ritter von Mannlicher (f.1848) ett gevär med kort piprekyl som kunde skjuta både hel och halvautomatisk eld.

Delar av Mannlichers konstruktion ledde senare fram till Garand geväret

John Moses Browning sneglade också på Winchester, men han gjorde försök med att leda gaserna bakåt för att göra omladdningen. I den första versionen så samlade han in de gaserna utanför mynningen som på en kompensator.
Tyvärr fanns det för många brister med denna tekniska konstruktion.

Detta ändrade han till sin andra modell. Han lät tappa av gaserna ur pipan vid mynningen och ledde dem tillbaks till låset. Detta system var en föregångare till de senare automatgevären.

Brownings mest berömda konstruktion under första världskriget behandlas längre ned under BAR 1918 och Kg m/21 & Kg m/37.

Han drömde om att utrusta hela armén med världens första halvautomatiska gevär och han ville på så sätt säkerställa fred i sitt land med detta fruktansvärda vapen. Eftersom Mexiko saknade vapenindustri så lät han Schweizerische Industrie Gesellschaft (SIG) i Neuhausen,  Schweiz göra en liten serie på 50 vapen. Ytterligare 200 levererades efter utvärdering av den Mexikanska armén. Dessa första vapen gjordes i en kaliber av 5 mm. Utvecklingen skedde i samarbete med den välkände Överste Rubin. Efter ett antal tester bestämde man sig för kalibern 7x57 mm (dvs. 7 mm Mauser). Vapnet skickades för tester i bl.a. England. Den Mexikanska armén antog vapnet med modellår 1908. Priset var 160 Schweizer Franc. Vapnen var fyra gånger så dyra som motsvarande mausergevär. 

Vapnet var känsligt för olika typer av ammunition. Vid utbrottet av första världskriget köpte Tyskland de resterande 3 000 gevären av SIG.

Tyskarna använde det under första världskriget för flygplansbesättningar. Vapnet utrustades då med ett speciellt 30 skotts trummagasin. Det kallades  Flieger-Selbstlader-Karabiner 15. Beroende på alla eldavbrott ersattes det snart av kulsprutor.

De amerikanska soldaterna som kom för att kämpa och dö i Frankrike utrustades delvis med detta gevär. De kallade geväret för "Chow chow".

Vapnet antogs av franska armén 1916 med modellbeteckningen 1917. 86 333 sattes samman samt tillverkades i St. Etienne.  Vapnet hade funktionsstörningar varför man gjorde vissa förbättringar och en snarlik modell tillverkades som fick beteckningen 1918. Den användes aldrig under det första världskriget eftersom produktionen startade först i november 1918.

Franskt (St. Etienne) gevär M1917.

Lewis lätta kulspruta i Storbritannien kallad M1914

Lewis kulsprutan visades första gången i juni 1912 för allmänheten. Den var då monterad i ett flygplan. Den hanterades av en observatör och skytt som satt bredvid piloten.. Denna kombination väckte stor uppmärksamhet och spreds på förstasidorna. Skribenterna insåg omedelbart betydelsen av denna nya typ av vapen. Den som marknadsförde detta vapen var Överste Isac Newton Lewis som var född 1858 i Pennsylvania. 1910 blev han delägare i Automatic Arms Company i Buffalo, New York. Denna firma ägde ett antal patent bl. a. ifrån Samuel Neal McClean som var den som egentligen uppfann själva grundkonceptet. Lewis bidrog med det fina luftkylningssystemet som är så karaktäristiskt för vapnet. Han uppfann också en regulator för eldhastigheten och rekylfjäderkonstruktionen, en spiralfjäder, som var placerad framför pistolhandtaget. Han var dessutom en mycket duktig marknadsförare av vapnet. USA var obenägna att köpa vapnet, så Lewis sökte sig till Liège i Belgien. Vapnet började tillverkas initialt av en nystartad firma som kallades Armes Automatiques Lewis. Det första land som accepterad vapnet var England. Produktionen flyttades därför till British Small Arms Company (BSA) i Birmingham.

Vapnet var sensationellt för sin tid, det var möjligt för en ensam soldat att bära med sig såväl vapen som ammunition ensam. Han kunde snabbt förflytta sig och inta eldställning utan hjälp av någon annan. Alla andra kulsprutor hanterades av flera soldater i kulsprutegrupper, som bar på vapen, lavett och ammunition.
Lewis kulsprutan kom att bli det första bra fungerande kulsprutegeväret.

När första världskriget bröt ut inriktade BSA sin produktion huvudsakligen på Lewis eftersom man kunde tillverka sex Lewiskulsprutor på samma tid som man tillverkade en Vickers kulspruta.

Efterfrågan blev nu så stor att man lät tillverka vapnet även hos Savage Arms Company i Utica i staten New York. Lewis kulsprutan användes av England fram till och med under 2:a Världskriget, men då i huvudsak av hemvärnet och handelsflottan.

Lewis kulsprutan kom aldrig att accepteras i USA trots att den hade sina rötter där. Den användes endast i ringa utsträckning och huvudsakligen av US Marine Corps och Navy fram till 2:a världskrigets utbrott. Savage Arms förstärkte slutstycket och anpassade vapnet till den starkare 30-06 patronen. De soldater som USA sände till Frankrike under 1:a Världskriget tränade med Lewis kulsprutor i USA, men de fick inte bära med sig dem till Europa! Deras soldater tvingades att använda de klart sämre Chauchats (s.k. ”Chow chow”). Det har aldrig blivit utrett varför detta skedde.

Brownings automatgevär 1918 är det första verkligt funktionsdugliga hel och halvautomatiska gevär som användes under första världskriget. Det utvecklades av John Moses browning 1917 för att fylla USA:s behov av ett gevär för soldater som "går och skjuter". En teknik som fransmännen ville använda sig av, men de saknade lämpliga vapen för detta. BAR1918 tillverkades under 1:a världskriget av Colt, Winchester och Marlin. Dessa fabriker hann producera 85 000 BAR1918 före krigsstilleståndet.

Den första modellen saknade benstöd. Den var förhållandevis lätt - det väger 7,3 kg - jämfört med senare modeller. Man måste komma ihåg att det var konstruerat som ett automatgevär, även om det kom att användas som en lätt kulspruta senare. Siktet är det samma som på Enfield geväret M1917 som gjordes i USA.

Svenska försvaret köpte ett antal av dess  Brownings Automatgevär 1918 av Colts fabrik i USA. De utrustades med benstöd och en riktig pistolkolv och kallades i Sverige Kg m/1921.

Barlow-Johnson: Small arms manual, London 1944
Smith: Small arms of the world, Harriburg, Pennsylvania 
Ian Hogg Military small arms of the 20th century.
Alm: Eldhandvapen II Stockholm 1934
Vapenmuseet,  Eskilstuna.